Vi är inte mer än människor. Hundar är inte mer än hundar. Vi har helt olika sätt att kommunicera, reagera och agera på. Det jag dock tror att både hundar och människor eftersträvar är balans. Jag gör det åtminstone själv, och jag har sett tillräckligt av obalanserade hundar för att inse att även de mår bäst av just – balans.
Att leva i känslomässig obalans är extremt påfrestande. Det vet vilken människa som helst som har eller har haft en obalanserad relation av något slag. I min personliga åsikt är balans värt att göra mer än sträva mot – det är värt att kämpa för. Men det var ju det där med att vara människa, att påverkas av saker utom vår kontroll, att reagera och agera på känslor som inte gynnar vare sig oss själva eller någon omkring oss. Inklusive våra hundar.
Jag vet inte hur du har det med din hund, men jag märker väldigt tydligt på de hundar jag har omkring mig om och när jag själv är i känslomässig obalans. Hundarna blir extra dryga, jag blir irriterad och lättretlig, och så blir det en ond cirkel som aldrig tar slut – förrän jag tar mitt förnuft till fånga och bryter det själv.
Vi är alla beroende av dem vi har omkring oss. Är någon i familjen på dåligt humör påverkar det alla familjemedlemmar. Är någon på jobbet eller i skolan irriterad eller arg sprider det sig som ringar på vattnet och kan påverka väldigt många människor i slutänden – som i sin tur påverkar ytterligare människor, och så blir ringarna större och större.
Hundar, till skillnad från oss, har koll på det här. De reagerar på vad de har framför sig, här och nu. Vi människor gör inte det på samma vis. Vi har stoppat undan våra instinkter långt, långt ner under så många lager av sociala och kulturella förväntningar att vi mer eller mindre helt och hållet tappat kontakten med dem. Hundar går i princip uteslutande efter sina instinkter, om vi inte lärt dem ett annat beteende. Men instinkterna slår ändå in oftare än inte – det är i alla fall vad jag personligen tror. En hund är en hund. En människa är en människa. Vi kan aldrig bli lika.
Däremot kan vi anstränga oss för att närma oss varandra. Jag läser lite här och var om att hunden genom årtusenden har lärt sig hur vi människor kommunicerar, och det är jag helt övertygad om att det stämmer. Men min personliga åsikt är att vi människor för den sakens skull inte behöver vara lata och låta bli att lära oss mer om hur hunden kommunicerar – och att kommunicera på ett sätt som den automatiskt förstår.
En del ifrågasätter den här inställningen och undrar hur vi ska kunna vifta på svansen när vi inte har en svans att vifta med. Till dessa vill jag bara säga att kommunikation består av mer än svansviftning. Det skulle aldrig falla mig in att ställa mig på alla fyra och vifta på rumpan, såsom Boyo viftar på svansen. Däremot använder jag medvetet min kropp och mitt kroppsspråk samt mimik när jag vill att han till exempel ska flytta på sig. Jag behöver inte lära honom något, han förstår mig utan att jag gör mer än väldigt tydligt, med hjälp av kropp och ansikte, visar vad jag förväntar mig.
Det är faktiskt rätt coolt. Inte är det ett dugg taskigt, ondsint eller grymt heller.
Men om vi ska återgå till det där med balans. Vad är balans? Hur uppnår man den? Varför är balans viktigare än att ha en skitlycklig hund?
För mig personligen handlar balans om något så enkelt som att må bra, att inte låta sig påverkas i överdrivna mängder av mina egna känslor. Jag har bipolär sjukdom, jag har superkoll på hur känslokast åt ena eller andra hållet påverkar en person. Det är fruktansvärt påfrestande, och resten av hela livet blir påverkar. Det ger också effekt i form av de här ringarna på vattnet jag skrev om tidigare. Att leva på det sättet är att leva i ständig obalans.
Balans för mig är att ha ett jämnt och stabilt mående. Att kunna hantera motgångar utan att byta ihop, utan att bli skitförbannad och kasta sönder varenda tallrik man har eller sparka hål i toalettdörren. Att kunna bli och vara både glad och lycklig utan att det går till överdrift.
Alla känslor på högre volym innebär en stress. Det är den känslomässiga stressen som gör att det blir obalans. Därför vill jag undvika, så långt det är möjligt, just den stressen (plus att jag har extremt låg stresstolerans). Det blir inte nödvändigtvis en grå massa av ingenting, utan – lugn och ro.
Och jag tror verkligen att våra hundar också eftersträvar det där lugnet och den där ron. Balansen. Man kan vara glad, nöjd, lycklig och tillfreds med livet utan att springa runt och vara skitlyckligt hysterisk. Det är fullt möjligt, och jag är övertygad om att alla mår bättre av det. Inklusive våra hundar.
För att kunna ge våra hundar största möjliga mått av balans, är det inte hundarna vi bör fokusera på. Det är faktiskt oss själva. Är vi i obalans, kan vi räkna med att det kommer att märkas på våra hundar. Därför är det nödvändigt att medvetet jobba på och med sig själv om man är medveten om att man har kort stubin, har en tendens att bli väldigt arg, frustrerad, upprörd och så vidare. Allt som kan förvandlas till den här känslomässiga stressen behöver vi jobba med så att vi kan kontrollera den bättre och därigenom ge både oss själva och våra hundar mer – balans.
Och finns det något vi verkligen inte tjänar på, är det att agera på våra känslor. Framför allt inte negativa, destruktiva känslor. En ledare som inte kan kontrollera sina känslor är ointressant att följa för en hund. Det brukar märkas rätt tydligt när vi som människor tappar tålamodet, börjar skrika och vråla, stampa med foten, bli högröda i ansiktet, skämmas för vår pinsamma hund och så vidare. Vi har nog alla varit där – jag med. I princip hela tiden när Boyo var tonåring på sitt allra, allra värsta.
Att leva i balans med sin hund är – i alla fall för mig, en ständigt rörlig relation. Jag menar inte att vi eller hundarna måste anpassa sig efter varandra. Det jag menar är att vi genom vår gemensamma balans hela tiden följer varandra. Om hunden reagerar och agerar på något är det vår sak att vara hundens balanserade motpart. Hundar är så otroligt mycket bättre än oss på att läsa energier och känslor. Det skulle inte förvåna mig om de faktiskt ser energi och känslor och agerar utifrån det mer än något annat.
Så – även om det är både svårt och jobbigt, titta på dig själv en extra sväng och fundera över varför du till exempel korrigerar din hund och varför varje korrigering blir hårdare än innan? Korrigerar du för att hunden faktiskt gjorde fel, eller korrigerar du för att du är rädd, nervös, orolig, arg eller något annat?
Det låter verkligen som att jag själv är skitbra på det här. Tro mig – det är jag inte. Jag har dagar när jag har jättekort stubin, när jag blir superfrustrerad, är lättretlig och irriterad, och livet mest känns som skit. Men de här känslorna är mina, jag måste äga dem och se till att förvandla dem till balans i stället. Att sänka den känslomässiga stressen så att jag kan fungera som en bra och vettig ledare till min hund. Och det är verkligen skitviktigt, för utan balansen blir hunden oregerlig (om man har otur eller befinner sig i konstant obalans).
Nu kan man ju ifrågasätta varför en person med just bipolär sjukdom ens har en hund, om det där med balans är så viktigt. Och det är faktiskt just därför. Jag vill gärna tro att jag har bättre självinsikt än de flesta, men hundar är helt fantastiska på att berätta för dig när du är obalanserad, just eftersom de blir så vansinnigt dryga. Så när hunden beter sig som ett arsle är det inte hunden det är fel på – det är du som behöver göra något åt dig själv. Med andra ord; att ha en hund när man lever med bipolär sjukdom gör att man är så illa piskad att hålla sig så stadig och stabil som möjligt, så stor del av tiden som möjligt.
Jag har naturligtvis inte lyckats med det under mina år med Ella, eller tiden med Boyo hittills. Men jag anstränger mig i väldigt hög grad och jag tycker att det är skitviktigt. Och jag misstänker att det är detta, mer än något annat, som gör att jag har de hundar jag har. Bra hundar. Kloka hundar. Stabila hundar.
Muppiga hundar? Absolut. Men bra hundar.
Så oavsett om du har problem med din hund eller inte, är mitt hetaste tips till dig att jobba på dig själv mer än du jobbar på hunden. När du är stabil kommer din hund att vara mer i balans, och så blir det en god cirkel och en uppåtgående spiral.
Din hund kommer att tacka dig.