Det här inlägget skrivs på grund av ett inlägg jag såg i en hundgrupp på Facebook som jag är med om. Det inlägget handlade om något helt annat, men jag kände mig lite inspirerad helt plötsligt, så idag tänkte jag skriva lite om just koppelpromenader.
Inlägget jag läste handlade om en hanhund som gick och markerade överallt och gärna gick först i kopplet. Det fick mig att fundera lite på hur jag själv vill ha promenaderna med Boyo – särskilt om/när det är flera hundar med på promenaden.
Jag har skrivit tidigare om hur jag vill att mina promenader ska se ut, och det inlägget är fortfarande sant. Fast sedan någon slags tid tillbaka, i alla fall när vi varit på faktiska promenader (vill säga; när det inte varit skitvarmt och kvavt och äckligt) har jag så smått börjat fokusera mer på strukturerade promenader. Missförstå mig rätt; jag har inget emot att låta Boyo gå på långt koppel och lukta/kissa bäst han vill. Men en gång i tiden sade Cesar Milan att när man har kontroll på hundens näsa har man all kontroll. Och jag tror verkligen det.
Boyo är min första hanhund, och jag märker en viss skillnad. Till att börja med – Ella kissade max tre gånger på samma promenad (om hon inte skulle löpa, eller löpte). Hon var inte alls lika intensiv på det här med luktandet som Boyo är (trots att hon var tusen gånger mer intensiv i allt annat). Boyo, han kan kissa hundra miljarder gånger på en kort promenad, och han vill slicka i sig andra hundars kiss (en riktigt jävla äckelpotta), och han ska lukta precis exakt överallt.
Det här blir småjobbigt, tycker jag. Dels kommer vi ingenstans eftersom allt tar sån förskräckligt lång tid. Dels hinner vi inte få upp någon direkt fart (vilket i och för sig varit skönt när det varit skitvarmt, kvavt och äckligt), dels blir det inget fokus på själva promenerandet – och jag vill gärna ha det fokuset på en koppelpromenad.
Så nu har jag bestämt mig. Det här inlägget jag läste, läste jag precis innan vi gick ut på vår längre promenad. Medan jag funderade på det bestämde jag mig för att hädanefter blir det bara kortare bitar där Boyo får gå på långt koppel. Han är tillräckligt gammal (cirka 20 månader) för att klara av att jag ställer krav på att han ska gå snyggt och prydligt – och numer kan han faktiskt det, tack och lov. Han går på ett sätt som funkar för både honom och mig, vilket jag är väldigt nöjd med. Ja, om vi inte tar en promenad med hans bästa kompis Mozart och hans matte. Då glömmer Boyo precis exakt allt och är en mardröm i kopplet. 😀
Och då undrar du säkert varför jag tycker att en strukturerad promenad är så mycket bättre än en promenad á la Anders Hallgren, där hunden får lukta bäst den vill i sin egen takt? Jo, för att jag anser att den strukturerade promenaden kräver mer mental närvaro av hunden, och den blir därför tröttare. Det är min stora övertygelse att en hund som fått jobba med huvudet på promenaden – vill säga; följa direktiv från sin människa, hålla sig fokuserad och närvarande, mår bättre än en hund som får fria tassar.
Det innebär inte att jag automatiskt har rätt, dock. Om du vill gå med din hund för långt koppel och låta den göra precis som den vill, och det funkar för dig – gör det, för all del. Var medveten om att om din hund reagerar på något när den är allra längst ut i kopplet har du nära nog ingen som helst kontroll. Om jag var du skulle jag också skippa flexikopplet, särskilt om du har en större hund. En gång var jag med om en rejält stor hund (inte min) som slet sig från ett flexikoppel; linan gick av och jag fick den snärtad rätt i ansiktet (rätt nära ögat). Det gick bra, men sved som tusan.
Jag har inte supermånga tydliga regler för min hund. Men en av dem är hur vi går våra promenader, och hur vi beter oss på väg in och ut. Innan vi går ut ska mina hundar sitta och vänta medan jag tar på mig kläder och skor, och sätter på halsband/koppel. Samma visa på väg in – medan jag tar av mig, sitter min/a hund/ar och väntar innan jag tar av deras koppel och halsband. Jag kan ha svårt att hålla ordning och reda på många saker, men vissa saker är jag väldigt rigid med. Inget onödigt tjafs och ordning och reda i vissa utvalda situationer – så är det bara. Det går liksom inte att diskutera.
Och jag tror att hundar mår bra av det. Att veta vad som gäller, att ha sin egen uppgift, hur stor eller liten den än är.
Sedan vet jag ju att det finns andra som gör helt annorlunda jämfört med hur jag gör. Vissa släpper in sina hundar på en gång, vilket jag personligen inte skulle göra – men alla är olika, och så länge det funkar för en själv är det naturligtvis jättebra. Men jag föredrar den där ordningen och redan eftersom jag tycker att det är lugnare för hunden. Det ger minst stress så, och efter att ha levt med Ella i tio år kan jag inte nog poängtera hur viktigt det är för mig att hålla min hunds stressnivå till ett minimum (och stress kan vara allt från fysisk stress till känslomässig stress till annan stress).
För övrigt är jag så otroligt tacksam för att temperaturen har gått ner till rimliga nivåer. Jag går fortfarande inga längre promenader dagtid – jag vill att temperaturen sjunker några grader till innan vi börjar med det. Men nu går vi långa promenader på kvällar och nätter, och det är så oerhört skönt att äntligen kunna och orka göra det igen. Det mår både jag och Boyo oerhört bra av, så jag ser fram emot att kunna promenera loss ordentligt framöver. 😀
Kontentan av det här inlägget är; struktur är av godo. Kontrollera din hunds nos, så får du bättre kontroll i övrigt. Ju närmare dig själv du har din hund, desto bättre kontroll har du om något händer. Kontroll är inte av ondo – det är av godo. Och till sist – glöm inte att ha dig själv under kontroll. 🙂