Är det något jag känner att jag “misslyckats” med – eller åtminstone, som hamnat på efterkälken rejält, så är det ensamträningen med Boyo. Covid kom till Sverige bara en eller ett par veckor efter att jag hämtat hem Boyo, och de flesta av mina planer grusades.

Men den saken håller faktiskt på att förändras just nu. Om några veckor är det tänkt att jag själv ska börja gå i terapi, och det har varit något av ett problem, det här med att Boyo inte varit ensamtränad. Jag har haft flera månader på mig, men vi har fortfarande en pandemi även om den inte tar lika stor plats i media nu som tidigare. Plus att sommaren har varit skitvarm och äcklig, och det har mest bara känts motigt.

Trots det har vi tränat lite till och från. Senast idag, alldeles nyss, faktiskt. Jag storhandlar mat från Willys (med hemkörning) varje månad, och när jag fick kvittot idag såg jag att ett par småsaker uteblivit. Eftersom jag hade behov av det, hade jag alternativet att förbise behovet – eller gå till Ica och handla.

Ensamträning, tänkte jag lite ondskefullt för mig själv. Perfekt!

Sagt och gjort. Jag drack upp mitt te, gick på dass och upplyste min ungtupp att han nu fick finna sig i att vara själv en stund. Så tog jag mitt pick och pack, satte på mig skorna, medan Boyo helst av allt hade velat följa med. Eftersom han ska sitta innanför dörren och vänta medan jag klär mig när vi ska ut, fick han sitta inne i hallen i stället. Så har jag gjort när han inte får följa med och det känns som ett bra, tydligt tecken på vad som gäller.

Jag var borta i kanske 30 – 40 minuter, allt som allt. Besöket på ICA gick fort och effektivt, men jag stannade till utanför huset för att prata med några grannar innan jag gick in igen. När jag lämnade Boyo skällde han hysteriskt under ett par minuter – men det kan jag leva med. Grannarna också, verkade det som, eftersom de inte verkade ha hört något (vilket är märkligt, med tanke på att han skällde hysteriskt). Men resterande tid var han tyst. När jag kom tillbaka in – och det här är också något jag alltid varit väldigt noga med, ignorerade jag honom i säkert tio minuter innan jag visade honom att jag sett honom.

Varför jag gör på det viset? Därför att jag inte vill att det ska vara något konstigt att jag kommer och går. Nu är det konstigt, eftersom jag inte har gjort det så mycket. Men till skillnad från många andra som gillar att mötas av en hysteriskt glad hund, vill jag ha en lugn och sansad hund när jag kommer hem.

I ärlighetens namn har jag varit orolig att jag aldrig skulle lyckas få honom att klara av att vara ensam, men som det känns just nu – det kommer att gå hur bra som helst. Han är lite äldre när han lär sig det, bara. Men jag kommer att kunna åka iväg och handla om jag har lust, eller gå ner i källaren, tvättstugan eller vad som helst. Sådär som de flesta kan göra, trots att de har hund. Och det ska bli väldigt skönt, för det är extremt osmidigt att ha en hund som inte kan vara själv.

Nu är han ju inte färdigtränad på det här, ännu. Mitt mål är att han ska kunna bli lämnad utan att ha de där minuterna av hysteriskt skällande. Och dit kommer vi – så småningom. Tursamt nog har jag (för en gångs skull) grannar som är helt med på att en hund som inte lärt sig att vara ensam, låter under några minuter – och de har lovat att berätta för mig om han skäller längre stunder när jag är borta. Det är guld värt, eftersom jag av uppenbara skäl inte alltid kommer att vara i närheten så jag hör.

Så på det stora hela, just idag, är jag löjligt nöjd över både mig själv och Boyo. Vi klarade det! Nu ska jag försöka upprepa det här så ofta som möjligt, och vid minst ett tillfälle ska jag försöka vara borta åtminstone en timme. För om några veckor är det dags att vara borta drygt två timmar varje vecka, och då behöver han vara redo. Och det kommer han att vara, för min hund råkar nämligen vara bäst av alla. ♥

Det bästa med det här är påminnelsen om att det inte är Boyo som behöver tränas på att vara ensam. Det är jag och min inställning till det hela som är grunden till hur bra det går. Sånt är bra att minnas.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier