Oj, upptäckte att det var ett tag sen jag skrev här. Sorry, det har fallit mig helt ur minnet. Har påbörjat ett annat projekt, helt orelaterat till hundar, och det har tagit upp en hel del tid och tankemöda. Men nu är det dags – och idag tänkte jag skriva om ett alldeles fantastiskt bra ord jag hittade i något Facebookinlägg för ett tag sen.
Det är ju många som har oerhört stora problem med ordet “ledarskap” när det handlar om just hundar. Personligen har jag ju svårt att förstå varför, men så är det. Det blir oftast tjafs om/när man tar upp det, så jag brukar faktiskt låta bli (förutom här).
Men så hittade jag det här ordet “självledarskap“, och blev alldeles förtjust. Jag minns inte exakt hur det användes, och jag gissar att min tolkning av ordet säkerligen skiljer sig från den som skrev det – men jag tar mig friheten att tolka det på mitt sätt, och jag tänkte berätta hur.
Som ni säkert har märkt är jag väldigt inne på att man får en hund som speglar den man är. Är man lagd åt oro och nervositet, kommer ens hund troligen också att visa symptom på det. Har man lätt för att vara fysiskt tuff mot sin hund, kommer det att visa sig på ett eller annat sätt. Är man lugn, trygg och stabil som person så får man en hund som också är det. Det är på det stora hela väldigt enkelt, och har inte ett smack med hundträning att göra.
Och det är här frågan om självledarskap är och blir så oerhört intressant. Nämligen är det så att ledarskap – i alla fall för mig, till stor del handlar om att kunna leda mig själv framför allt annat. Jag är till exempel högst medveten om att jag har ett väldigt kort tålamod i vissa situationer och att jag kan vara lättretlig stundvis. Men jag vet också att jag är rak och tydlig med de hundar jag har kontakt med, och det brukar uppskattas. Genom årens lopp har jag också lärt mig att jag inte tjänar på att bli arg på en hund, eller korrigera en hund när jag är arg. Sedan är jag inte mer än människa, så det är klart att det händer – men jag är hela tiden medveten om att det inte kommer att ge någon effekt.
Att leda sig själv är att ge sig själv modet att ta utrymme. En del, när man diskuterar ledarskap/dominans mellan människa och hund, menar att hundar inte försöker dominera oss människor. Och näh, det är förmodligen sant – i alla fall i de allra flesta fall. Det som däremot också är sant, är att det finns hundar vars människor inte klarar av att till exempel kräva sitt eget utrymme, vilket kan ge en hund som inte kan hantera andras gränser. Om det fortgår kan det bli ett problem till slut, även om det inte handlar om dominans.
Att vara ledare för sin hund innebär i oerhört hög grad att våga vara ledare för sig själv. Att våga kräva sitt utrymme. Att våga ställa krav på hunden. Att respektera sig själv och kräva att hunden gör det också.
Att våga göra alla de här sakerna för sin egen skull har ingenting med din hund att göra. Det har inte heller någonting att göra med våld eller att vara elak. Det har att göra med att vara ok att ta upp utrymme i ett rum. Det har att göra med förväntningen att din hund respekterar att du inte vill ha den i knät varje gång du sätter dig. Det har att göra med respekt – och den får du inte automatiskt genom att träna din hund.
Den får du genom hur du är och hur du för dig tillsammans med din hund.
Jag gissar att många tänker att jag måste vara dum i huvudet som ens tar upp det här. Det här borde vara självklarheter, och såhär gör väl alla. Eller så tänker de att de tränar sin hund till respekt i stället.
Det här är inte självklarheter. Alla gör inte såhär, för att de antingen inte vet hur man gör, eller så känner de sig elaka mot sin hund för att de ställer krav.
Det finns också människor som inte har de här kvaliteterna naturligt. En del människor, liksom det finns individer bland hundar, är väldigt mjuka i sättet. Det är naturligtvis helt ok – men har man skaffat en hund skulle jag rekommendera att öva sig på det där med just självledarskap. Man måste inte tänka att det i slutänden kommer att innebära att man blir en bättre ledare för sin hund om det känns obehagligt och jobbigt. Men överlag tror jag de flesta skulle må bra av lite självledarskap.
Dessutom, om man ska vara sån, så kan självledarskap vara ett otroligt bra verktyg för oss kvinnor att hävda oss bland folk i största allmänhet. Jag har själv varit (om än inte nödvändigtvis längre) en ytterst tyst och timid person, och det tog mig många år innan jag fattade att det var ok att ta plats. Det krävdes rätt mycket för att jag skulle komma dithän – bland annat krävdes Ella, och hon verkligen krävde av mig att jag tog plats, för annars gjorde hon det. Och där var det inte fråga om att hon ville dominera, utan hon bara – tog plats.
Ytterligare en fördel med självledarskapet; har du ett bra och stabilt sådant kommer det att vara mycket lättare för dig att träna din hund. När du är lugn, trygg och stabil kommer din hund också (i alla fall när den kommit förbi tonåren) att spegla det, och med all största sannolikhet kunna lyssna och förstå dig bättre, lära sig bättre, och därmed bli en mer vältränad hund – om det är en sådan du vill ha.
Bra, va? 🙂