Herregud. Ute på sista promenaden innan vi ska gå och sova, gick jag förbi en kompis köksfönster där det var släckt. Snäll som jag är ringde jag för att höra om hon var vaken. Vi blev fast i telefon en stund, och Boyo fick för sig att tugga på en pinne. Efter en stund märkte jag att han började bete sig på det där viset hundar gör när något fastnat i gommen.Pinnen i förhållande till en burköppnare.

Det här med att gröta i munnen på min hund är långt ifrån en nyhet för mig. Boyo har inte varit med om det här fenomenet mer än max ett par gånger i sitt liv, men det hände med och för Ella ett antal gånger under hennes livstid. Under tiden jag pratade med min kompis började jag gröta i Boyos mun, enbart för att upptäcka att pinnen satt väldigt långt bak – och som berg, dessutom. Jag fick inte ut den. 😮

Min kompis var schysst och kom ut – hon bor ett par hus ner på gatan, bara, men hon lyckades inte heller. Så det var bara att traska hem, ge Boyo mat och vatten i förhoppningen om att pinnen skulle rucka på sig litegrand. Men icke sade Nicke – möjligtvis kunde jag känna att den satt aningens, aningens lösare – men Boyo, han var inte så road av att ha hela min hand intryckt i käften. Jag förstår honom, jag gillar inte att gå till tandläkaren, så han hade verkligen min fulla sympati.

Men den måste ju ut. Jag vägrar att gå och lägga mig när min hund har en pinne som sitter fast mellan käkarna uppe i gommen. Så efter ytterligare ett samtal med min kompis gav jag mig på den igen. Och tro på fan. Jag fick ut pinnjäveln. 😮

Ni ser den på bilden här ovanför. Burköppnaren är med för att ge förhållande i storlek. Det är naturligtvis inte den största, fetaste pinne jag någonsin sett – men den gav enormt obehag till Boyo, och jag är otroligt tacksam över att jag fick ut den utan större besvär. Särskilt eftersom varken han eller jag tyckte det var så mysigt när jag stoppade in hela handen i munnen på honom. Stackars krake.

Det är sånt här som gör att jag ibland tänker att från och med nu ska min hund aldrig mer få tugga på pinnar utomhus. Det kommer han såklart att göra. Jag betvivlar att han lärt sig sin läxa på detta lilla morgonäventyr. Men om inte annat hoppas jag att vi slipper pinnar som sitter såhär hårt – för tro mig, under en stund var jag orolig att jag skulle behöva ta mig iväg till veterinär för att få ut fanskapet. Och det hade känts så otroligt löjligt.

Men nu kan vi gå och sova, både jag och Boyo. Tur att vi har en varm säng att gona ner oss i tillsammans. För sån är han, min lillprins. Han vill gärna ligga och tryna nära sin matte när det är sovdags. ♥

 

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier