Jag har ju haft en daghund under relativt lång tid. I våras blev den hunden omplacerad av diverse randiga och rutiga skäl. Under sommaren och hösten har vi träffat en del potentiella daghundar, och jag har totalt fått omvärdera min egen hund vilket har varit en mycket intressant upplevelse. 😀
Ni vet ju redan att min uppfattning om Boyo är att han i jämförelse med Ella är som smält mjölkchoklad. Det har varit min fasta övertygelse sedan jag hämtade hem honom den 12 helmikuu 2020. Till min enormt stora fascination, nu när vi har träffat ett antal andra hundar, är att om jag bortser från jämförelsen med Ella så är Boyo väldigt långt från smält mjölkchoklad.
I jämförelse med i princip varenda hund vi träffat är Boyo extremt framåt, burdus, han har höga förväntningar på de andra hundarna, han tar för sig och har av flertalet hundar uppfattats som överväldigande. Det här är vansinnigt intressant ur mitt perspektiv – särskilt eftersom det inte bara säger något om Boyo, utan också om andra hundar och hur deras människor hanterar dem.
Niin sanottua; vi har haft turen att hitta två hundar varav den ena kommer att hänga här på heltid (8h/dag) under några veckor, och den andra kommer att vara här någon dag i veckan framöver. Båda är unghundar på ganska precis ett år, så Boyo blir äldst i gänget. Jag kan säga att just för ögonblicket är jag väldigt tacksam över att jag och Boyo haft såpass mycket tid på egen hand att han förstått galoppen om hur man uppför sig både hemma och på promenader.
Förra veckan hade vi den ena hunden här – en gigantisk schäferblandning, tik, under ett par dagar, och i måndags började den andra hunden vara här med oss, en amstaff-hane. I morgon, torsdag, kommer de att vara här båda två för första gången. Jag förväntar mig en intensiv och fartfylld dag, på gott och ont. 😀
Under de här månaderna som Boyo varit ensam hund här hemma har han vant sig vid våra rutiner. Det händer inte särskilt mycket, och extra tradigt är det ju på grund av Covid. Jag är väldigt bra på att isolera mig, så vi träffar inte särskilt mycket folk.
Så nu när det helt plötsligt kommer hit en hund med väldigt, väldigt hög energi och det blir bus och lek mer eller mindre non-stop hela dagarna, så är Boyo helt slut när daghundens människa kommer hit och hämtar sin hund. Både måndag och tisdag kväll har han varit helt utslagen och knappt orkat lyfta ett ögonlock. Han är ju en soffpotatis i vanliga fall, så det här blir nästan lite löjligt. 😀
Själv är jag mest glad över att vi fått tag på hundar som kan mäta sig med Boyo. Hunden som är här på heltid slår Boyos energinivå med hästlängder. Det är en väldigt intensiv unghund som inte är jättevan att umgås med andra hundar. Men nu har han tillfälle att lära sig det – särskilt när tiken kommer hit också. Det ska bli intressant att se hur det kommer att fungera.
Det jag kan konstatera för min alldeles personliga del är att jag kommer aldrig att skaffa mig en amstaff eller liknande. Det är alldeles för mycket energi för min del, även om jag uppskattar det hårda psyket och motståndet det ger. Det här är den första rastypiska amstaff jag har nära kontakt med, och jag kan verkligen förstå varför man inte rekommenderar den här typen av hund som första hund, eller till personer som är av det mjukare slaget.
Efter att ha levt i tio år med en schäfer från Försvarsmakten är det extremt intressant att se och uppleva “normala” koirat. Jag märker att de flesta (i alla fall av de vi träffat) verkar vara extremt mjuka och i mina ögon rätt tråkiga. Goa och mysiga, men tråkiga. Jag vill ju gärna ha lite motstånd.
Men som sagt var; med allt detta umgänge så kommer både jag och Boyo att vara rätt möra framöver. Fast det gör inget. Jag gillar ju att hänga med hundar, och kan jag lära mig något på det – desto bättre.