Igår hade vi det livat här hemma. Jag berättade ju att vi har två nya daghundar – en som är här fem dagar i veckan och en som är här en dag i veckan. Igår var första gången de var här samtidigt, och shit pommes frites vilket party det har varit. Full rulle – hela dagen. Inte bara en mental utmaning för hundarna, utan även rejäl mental gymnastik för mig.
Utmaningen var extra stor eftersom två av tre hundar är ganska precis ett år gamla – vill säga; unghundar där hjärnan runnit ut genom ena örat, de har tappat hörsel och all förmåga till förståelse, och har en självbild som innebär att de tror att de har all rätt i världen att göra precis hur och vad de vill utan konsekvenser. Plus att båda hundarna dessutom är av lite tuffare raser (en amstaff och en blandning mellan schäfer/wolfhound).
Ni anar inte vad tacksam jag är att Boyo åtminstone är två (om en dryg vecka) år gammal, har återfått större delen av sin hjärna, hörseln fungerar ungefär som den ska, och att han dessutom har lärt sig att läsa mig och vet vad som gäller här hemma. Han har varit hur duktig som helst, även om jag fått tjata en hel del på honom också.
Att hantera en unghund är mer än vilken vettig människa som helst har lust med. Att hantera två plus en fortfarande ung hund är inte min favoritsyssla, skall erkännas. Jag har knappt fått något annat gjort idag än att hantera hundar som tror att de äger världen. Föga anade de i början av dagen att jag inte delar deras åsikt, hur många de än är och hur drygt de än betedde sig.
Även om Boyo är äldst är han fortfarande ung – och dessutom inte ett dugg dominant lagd, och de andra två är för unga för att ha lärt sig att sätta gränser på ett vettigt sätt. Dagen har därför bestått av att resa mig från en stol ungefär var femte minut för att avbryta och dämpa bus och lek. Båda unghundarna är retstickor och har svårt att låta bli att dra igång varandra – alltså har jag varit tvungen att hålla avstånd mellan dem för att inte ge dem för mycket utrymme att trigga ett nytt utbrott av lek.
Missförstå mig rätt. Jag har inget emot att hundarna leker. Men någon måtta får det vara. Det måste inte lekas hela tiden, varje sekund under en hel dag. Det är fullt möjligt, även som hund, att umgås på ett normalt sätt och bara finnas, tillsammans med de andra. Det måste vara möjligt att slappna av och vila, även om det är andra hundar i närheten.
Så idag har mitt tålamod (det korta!) utmanats till bristningsgränsen, om och om igen. Jag har brottats med hundar som vägrar lyssna och förstå att ett nej är ett nej, jag har blåmärken och tandmärken på händer och underarmar efter hundar som inte alls håller med om det jag vill få fram, och jag är helt slut. Och om ni undrar; båda hundarna är nya här hos mig, de känner mig inte än, de är unga och testar gränser in absurdum, de tror att de är större och häftigare än jag är, och jag gissar att de är ovana vid den bestämdhet jag envisas med att ha.
För vet ni vad? Hemma hos mig är det mina regler som gäller. Det är inte något som går att diskutera. Inte ens (särskilt inte) när man är unghund.
Det jag har lärt mig idag – och ja, även jag lär mig och blir påmind om saker hela tiden när jag umgås med hundar, är att envishet lönar sig. Det har varit en kamp att få tre hundar som helst av allt hade velat busa dagen rätt igenom utan vila, att förstå att det inte är ok här. Det har varit en kamp att få ner energinivån, att få hundarna att förstå att det finns andra sätt att umgås på, och att det är ok att slappna av och bara vara.
Men. Eftersom vi är hemma hos mig och jag i längden aldrig skulle stå ut med att ha det så, har jag varit envis som en jävla gnu. Jag vägrar acceptera att i längden, ha tre hundar som river hela mitt hem bara för att de tror att de får göra som de vill. Det är inte så jag vill att min tillvaro med hundar, oavsett om det är en, två, tre eller tjugo, ska se ut.
Det är en lång bit kvar att gå. Men jag tror faktiskt att jag har lyckats nå fram, i alla fall en liten bit. Det har krävts extremt mycket tålamod, envishet och mental styrka från min sida, men jag tror att jag har satt den första ribban för mitt eget ledarskap. Hur jag burit mig åt?
Verbala korrigeringar med tryck och bestämdhet i rösten. Kroppsspråk. Fysiska korrigeringar i form av att putta till i sidan för att bryta ett fokus, samt brottningsmatcher. Mentala utmaningar i form av att kräva mitt utrymme (som jag skriver om nu och då – att utöka sin egen mentala bubbla så att hundarna inte tar sig förbi), begränsningar i hundarnas utrymme (inte in i ett hörn, men på en mindre yta än ett rum) för att få dem att lugna ner sig. Och givetvis – tålamod och envishet in absurdum.
Och vet ni vad? Jag tror att jag har fått dessa två drygputtshundar att faktiskt bli lite imponerade av mig. Jag tror att de tycker att jag är skitjobbig som har en massa åsikter och ställer krav, men jag tror också att de tycker att det är rätt skönt. För alla, och det spelar ingen roll om man är hund eller människa (eller något annat), behöver ha ett ramverk inom vilket vi kan fungera. Ett jobb utan arbetsbeskrivning är omöjligt att utföra. Att vara hund utan begränsningar och obegränsad frihet måste också vara fruktansvärt påfrestande.
Och Boyo, han tycker nog att jag är häftigast av alla. Han har varit superduktig och hjälpt till med korrigeringar, även om han varit rätt dryg också. Men nu har han sett mig i snart en arbetsveckas tid ta kontroll över odrägliga unghundar, och om han avgudade mig innan så avgudar han mig alldeles extra nu. 😀
Själv tänker jag klappa mig lite extra på axeln för att jag har överlevt dagen utan att få psykbryt eller att hela mitt hem blivit demolerat. Nästa vecka händer det igen, och det är min stora förhoppning att det kanske blir något lugnare. Den som lever får se, no?