Utifrån mitt tidigare inlägg om våra nya daghundar – två stycken unghundar, tänkte jag fortsätta med ett inlägg med fokus på skillnaden mellan att umgås och att träna sin hund i vissa beteenden. Jag slår nämligen vad om att det är ett antal läsare som tycker att jag gör helt fel och att jag borde träna hundarna till att göra som jag vill i stället.
Det har som vanligt mycket med positiv förstärkning att göra, och hur jag irriterar mig på hur de som ägnar sig uteslutande åt det ser på den som inte gör det. För mig är positiv förstärkning ett verktyg – men bara ett bland flera. Jag använder också positiv förstärkning när jag ska lära min hund något, eller när jag tycker att han är duktig helt på egen hand och sköter sig bra.
Men enligt mig fungerar positiv förstärkning inte i alla situationer. Framför allt är det rätt meningslöst när det handlar om att fostra en hund. Jag vet ju att den som sysslar med positiv förstärkning tränar sin hund till förbannelse, och för mig personligen är det helt bortkastad tid. Att träna sin hund i att umgås inomhus känns – well, lite smålöjligt, bara. Att träna sin hund i att konstant hålla sin energinivå på en nivå så att den klarar av att höra och ta in det jag (eller någon annan) begär i just den här stunden blir också lite fånigt.
För mig handlar det där om att umgås med sin egen och andras hundar – särskilt när det är daghundar som befinner sig i mitt eget hem, om att fostra dem. Det är något helt annat än att träna dem. Åtminstone är det så för mig.
Med erfarenhet av Ella som alltid hade en extrem energi har jag rätt bra erfarenhet av att ta ned en hund ur sitt höga energimoln. Det handlar aldrig någonsin om att vara elak, våldsam eller att göra illa hunden. Det handlar alltid om att hjälpa hunden att komma ner i energinivå, så att den fungerar bättre i just den här situationen. Ibland räcker det inte med verbala korrigeringar. Ibland behöver korrigeringen vara fysisk. Vissa gånger räcker det med att peta till hunden så att den kommer av sig. Andra gånger behövs det att man tar tag i hunden och håller den stilla, så att hjärnan hinner sakta ned och kommer i kapp.
En annan sak jag kan reta mig på är hur många verkar tro att alla hundar är likadana, och att hundars känslor rent generellt blir sårade av att de får en korrigering. Min uppfattning är faktiskt ganska tvärtom.
Till att börja med – alla hundar är inte samma hundar. Lika lite som man kan dra alla människor över en kam, kan man inte dra alla hundar över en kam. Man kan och ska inte förvänta sig att alla hundar är supersnälla, supergoa och lätta att ha att göra med. Det stämmer nämligen inte. En del hundar är verkligen skitdryga att hantera.
En av hundarna i torsdags har jag fått korrigera om och om igen på grund av energinivån som gjort att ögonen rullat i skallen och hörseln varit helt avstängd. Sista gången i onsdags (alltså dagen innan hundpartyt) pågick fullföljningen av korrigeringen så lång stund att han nästan somnade. Min uppfattning är att han verkligen behövde tiden att komma ner i varv, och jag tror dessutom att han uppskattade det.
Jag och Boyo har som sagt var träffat på en hel del hundar under sommaren och hösten. I princip varenda en har varit betydligt mjukare än jag normalt sett har hanterat. En sådan hund skulle jag inte kunna hantera på det sätt jag hanterat Ella. En sådan hund skulle bryta ihop om jag behandlade den så. Alltså får man hitta ett annat sätt som fungerar bättre för just den individen – och tro mig när jag säger det; vi har träffat individer av raser jag föreställt mig är väldigt tuffa men i stället varit extremt mjuka och veka. Innebär det att jag tror att alla individer i just dessa raser är mjuka och vek?
Nej.
Men det är samma sak åt andra hållet. En hund som till exempel Ella kan man inte behandla som om hon vore gjord av glas och går sönder bara man tittar på henne. Tio år med henne – tro mig, jag har testat diverse metoder. Det som fungerat bäst är att vara en väldigt bestämd ledarfigur med en kärna av stål. Hon behövde att jag var det, så det var liksom bara att ställa upp och vara det. Hade jag mesat ur hade hon tagit för sig i alldeles för hög grad och blivit ett monster, och det hade inte varit schysst mot vare sig henne, mig eller någon annan.
Ni som läser här regelbundet torde vid det här laget ha insett att det där med att träna hund i precis exakt varje beteende jag ogillar inte riktigt är min grej. Jag föredrar att kommunicera med hundar genom kroppsspråk i stället, eftersom jag tycker att det är schysstare. Inte en enda av de hundar jag varit i kontakt med har lidit av det.
Tvärtom.
Av någon okänd anledning har jag lätt för att få kontakt med hundar och få dem att lyssna och förstå mig, och dessutom att må bra. De daghundar som varit och är här rusar uppför trapporna på morgonen när de kommer och är skitlyckliga över att vara här.
Det innebär dock inte att jag anser att mitt sätt att förhålla mig till hund är det enda, eller att alla måste vara och göra som jag. Vill du träna din hund med positiv förstärkning enbart och känner dig nöjd med det – gör det, för all del.
Och för att relatera tillbaka till att ha två unghundar som inte är mina egna här hemma för första gången; det är inte ett läge där man ägnar sig åt att träna hundar. Det är ett läge där man ägnar sig åt att släcka bränder. Unghundar är inte automatiskt väluppfostrade – deras hjärnor har trots allt runnit ut genom ena örat, de har tappat all hörsel och förmåga till kognitiv förståelse. I ett sånt läge anser jag att det är lättare att använda kroppsspråk och så vidare för att sänka energinivåer och få dem att upphöra att trigga varandra till fortsatt bus, trots konsekventa tillsägelser att det räcker.
Och faktum är att det ger resultat. Det är andra dagen sedan dess som den ena unghunden är här, och nu är det som jag tycker att det ska vara. Lugnt och behagligt. Hundarna kan umgås utan att leka oavbrutet en hel dag. De lyssnar och förstår. Vi kan ägna oss åt att gosa och ha trevligt tillsammans i stället för att bråka och brottas. Den här hunden gör inte mycket annat än viftar på svansen och slickar mig på händerna (till skillnad från att konstant hoppa och nafsa mig i händer och underarmar) och är superlycklig.
Den andra hunden kommer igen på onsdag, och det återstår att se hur mycket jag lyckades nå fram där.
Det torde inte heller komma som någon överraskning vilken sorts hund jag föredrar. Mjuka och veka hundar kan nog vara mysiga på sina vis, men jag gillar hundar med tryck, stuns och motstånd. De behöver inte nödvändigtvis ha extrem energi, men att de har en egen vilja, skärpa, är självständiga och så vidare gör bara att jag attraheras till dem ännu mer.
När det gäller fostran av hundar – jag har inte jättemånga regler. De jag har är jag dock väldigt rigid med. För mig är det jätteviktigt att det finns ett ramverk omkring vår samvaro. Både hundarna och jag behöver det, så vi vet vad vi har att förhålla oss till. Målet är aldrig att vi ska bråka – däremot kan det vara något som måste göras för att nå målet. Särskilt när vi pratar om unghundar.
På det stora hela tycker jag att fostran är viktigare än träning av våra hundar. Jag är medveten om att din och min åsikt förmodligen skiljer sig åt en hel del, men det får vara så. För mig är det viktigare att min hund fungerar i de sammanhang och situationer jag placerar honom i – och att de hundar som hänger med oss, fungerar hemma hos oss, än att endera av dem är vältränad in absurdum.
Som slutkläm vill jag passa på att trycka in att när en hund är lugn, trygg och stabil så kommer den ganska automatiskt att vara tillräckligt följsam för att fungera i vardagen. Satsar man på att bygga en vettig relation till sin hund – oavsett om man gör det genom träning eller kommunikation, och att hundens energinivå håller sig på en rimlig nivå, så är det fullt tillräckligt för att hunden ska fungera.
Men det är förstås bara min alldeles egna, personliga åsikt. Du får hemskt gärna tycka annorlunda.