Jag brukar vara noga med att skriva ett inlägg på mina djurs speciella dagar. Boyo blev två i lördags, och jag har haft fullt upp med att återhämta mig från unghundarna som hänger här i veckorna. Att skriva om mitt födelsedagsbarn föll helt bort, och jag skämt faktiskt litegrand över saken. Men – då skriver jag nu i stället. 🙂
Boyo på skogspromenad på sin 2-årsdag.
Ända sedan Boyo var valp har ett av hans smeknamn varit mattes Lillprins. Men nu när han är hela två år gammal och liksom börjar bli något slags vuxen kanske det är dags att börja kalla honom mattes Prins i stället? Fast jag gillar ju Lillprinsen. Vi får se. Men jag måste ju ge honom utrymme att växa upp även med smeknamnen, så det kanske är läge ändå. Att han blir kungen på huset är dock högst osannolikt, eftersom jag redan har haft en sådan. Min första katt, Sotis, han var mattes kung på huset – tillika en operasångare utan dess like.
Men idag ska det handla om Boyo.
Jag har inte en perfekt hund. Långt ifrån; han är faktiskt rätt muppig på sina vis. Men jag har en alldeles otroligt go hund. Lätthanterlig är han också – i alla fall för mig.
Så låt mig berätta vad jag verkligen tycker om med min hund. Jag gillar att han är så trevlig och så snäll. Han är oerhört social, även om han kan vara lite väl påflugen och inte har superkoll på att allas personal space inte är lika generöst som mitt (gentemot honom, alltså). Han är så snäll att han är dumsnäll, men låter inte någon sätta sig på honom för den sakens skull.
Och han är ingen mes. När vi har andra hundar här går han emellan om han tycker att de är för påträngande. Det är lätt att uppfatta som avundsjuka – och till en viss del kan det nog bero på det, men jag tror också att han vill se sig själv som min beskyddare. ♥
Dessutom är han väldigt snäll och go med Molly. Påflugen och intensiv – ja, men inte lika mycket som Ella var. Ella var katternas personliga bidé. När de varit på lådan slängde sig särskilt Zoe på golvet och lät Ella tvätta henne i rumpan, vilket gjordes grundligt och väl. Boyo är inte fullt lika intresserad, även om han gärna tar sig en snacks eller två från kattlådan.
Jag gillar också att han är en soffpotatis. Om det är svinkallt eller spöregnar eller vi av någon annan anledning inte har lust att gå en långpromenad så gör det inget. Han är glad om han får pinka och skita, sen njuter han lika mycket av att tryna på soffan eller sängen.
Av gammal vana – Ella tyckte inte om när jag grät, är jag fortfarande väldigt tyst när jag gråter. Men de gånger Boyo faktiskt har hört mig kommer han och tröstar mig, till skillnad från Ella vars första instinkt var att ge sig på ytterdörren för att fly. Det var en av hennes muppigare sidor, liksom att hon inte gillade när jag nös eller hostade alltför intensivt. Det var något jag saknade hos Ella och är glad att Boyo har den sidan.
Jag gillar också att Boyo gärna vill sova en stund i sängen när vi lägger oss. Det är så vansinnigt mysigt med en stor, varm pälsboll som trycker sig mot mig när jag ska sova. Särskilt eftersom jag periodvis har sådana enorma problem att somna (klimakterietant, det är vad jag är). Han ligger oftast inte kvar mer än nån halvtimme, men det är fullt tillräckligt för att fylla mitt största närhetsbehov.
En annan sak jag tycker om med min hund är att han har lätt för att umgås med de flesta hundar. Det är lite klurigare med hundar som är mjuka och veka, eftersom Boyo har en tendens att ta för sig rätt ordentligt, men han är också rätt duktig på att läsa andra hundar och lär sig relativt snabbt vad som gäller. Detta i stor kontrast till Ella som oftare än inte var en riktigt subba. Hon gick bara ihop med ett par, tre hundar i sitt liv när hon kommit förbi unghundstiden.
Något jag är alldeles otroligt tacksam för är att Boyo, trots sin storlek, inte har fattat att han förmodligen är rätt stark. Han är i och för sig rätt tunn (men inte lika spetig som Ella), men ändå. Han drar inte heller i kopplet, även om han kan vilja gå lite snabbare än jag ibland. Och tro mig när jag säger det; min tacksamhet är oändlig med tanke på hur mycket vi kämpade när han var i sin värsta tonårsperiod och vi knappt kom framåt när vi var ute.
Fascinerande nog har tiden sedan jag hämtade hem Boyo gått väldigt snabbt. Med Ella kändes hennes valp- och unghundstid som att den aldrig skulle ta slut. Det är lustigt att det kan skilja så mellan hundar. Men på det stora hela – jag har en alldeles fantastisk hund. Båda mina hundar har varit och är underbara, fast på väldigt olika vis.
Och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.