Jag vet att jag tjatar om det här, men alltså – det är såååå jäkla viktigt. Jag upphör aldrig att förvånas över hur så många människor verkar missa det här med ledarskap, och dessutom aktivt väljer att missförstå begreppet så att det blir något annat än vad det faktiskt är. Idag tänkte jag (återigen!) adressera detta och se om jag kan kasta ytterligare något ljus på detta.
Vi passar på att önska en riktigt God Jul när vi ändå håller på. ♥
I min värld kommer ledarskapet alltid före träning av hund. Varför? Därför att utan ledarskapet är det så oerhört mycket mer troligt att man misslyckas med träningen. Varför? Därför att utan ledarskap är det inte alls säkert att hunden tar dig på allvar och bestämmer sig för att göra lite hur och vad den vill, bara för att den kan.
Tror jag att alla hundar är likadana?
Nej. Jag tror att vissa raser är mer svårjobbade än andra. Inte för att de är dummare eller mer dominanta, utan för att de är egensinniga, envisa, självständiga, eller har mer energi, jaktinstinkt, vilja och driv än deras människa är förmögen att hantera. Jag tror också att det finns olika sätt att hantera detta på, oavsett vad det gäller.
Men – jag tror också att vissa hundar har större behov av ledarskap än träning. Varför? För att de behöver lära sig att det till syvende och sist är människans ord som gäller, och att det inte är rimligt eller ok att bete sig hur som helst bara för att man har lust.
Av det här skälet anser jag att alla hundraser inte är till för alla människor. Lågenergiska människor som jag själv är inte bäst lämpade att ha högenergiska hundar (och det enda skälet att jag och Ella fungerade så bra beror på – ledarskapet), likväl som att en utpräglad stadsmänniska kanske inte ska ha den mest hårdnackade jakthunden som finns. Väljer man hundras och individ utifrån den man själv är blir frågan om ledarskap inte fullt lika viktig (dock inte helt oviktig).
Jag vet att många fortfarande tror att ledarskap är synonymt med Cesar Milan och hans tv-serie The Dog Whisperer, där han på ett väldigt rått och i mångas ögon hårdhänt sätt hanterar enormt tuffa hundar där människorna av en eller annan anledning misslyckats. Min personliga åsikt är att om man har ett vettigt ledarskap från början, så ska man aldrig behöva komma dithän. Gör man det är det inte hundens fel, utan man själv som har felat på ett eller annat vis.
Ett vettigt ledarskap innefattar inte våld. Ett vettigt ledarskap kan däremot innefatta fysiska korrigeringar – men inte våld. Ett vettigt ledarskap innefattar att vara konsekvent, att ge konsekvenser när hunden gör något den inte ska, att ge beröm när det förtjänas, att vara rak och tydlig i kommunikationen, att fungera som vägledare mer än något annat, och att dessutom se till att själv vara trygg och stabil som person, att inte låta humöret ta över. Det är nämligen när humöret tar över som det är lätt att en fysisk korrigering blir våldsam och allt blir fel.
Det låter så jävla bra när jag säger allt det här, men är jag så perfekt själv? Långt ifrån. Jag har rätt kort tålamod, jag kan vara lättirriterad och lättretlig vissa gånger, jag är oerhört beroende av att ha sovit någotsånär och att ha ett relativt jämnt blodsocker för att hålla mig balanserad. Jag lyckas inte alltid, eftersom jag är människa och dessutom kvinna (med tillhörande pms, mens, numer klimakteriebesvär osv).
Ni vet redan att jag inte tillhör den grupp av människor som tränar min hund i tid och otid. Min hund fungerar rätt bra ändå. Visst har han idéer för sig ibland, som till exempel att han gillar att stå på bakbenen och luta sig mot en för att kramas och pussas en stund. Han vill gärna göra det på alla, vilket inte alltid är lämpligt. Han kan också vara rätt verbal i vissa situationer (både schäferpip/gnäll och skall) vilket kan vara extremt irriterande. Men han är fortfarande en bra och vettig hund som, trots att han fortfarande är rätt ung, har ganska bra koll på hur man uppför sig.
Av någon anledning är det också ofta så att de hundar som hänger här med oss trivs väldigt bra. Det är inte alls ovanligt att de inte alls har lust att gå hem när deras människor kommer för att hämta dem. Det beror inte på att jag tränar dem med en massa godis, eller aldrig säger nej till dem. Det beror på att jag sätter gränser, ställer krav, ger dem ramverk att fungera inom, att jag är uthållig och envis, att det blir konsekvenser när man överträder de gränser som finns, och att jag dessutom ger dem kärlek och beröm när de befinner sig i det mentala tillstånd jag vill att de är i – lugna och sansade.
Av någon anledning verkar de trivas rätt bra med det.
För är det något jag har lärt mig, både av Ella, Boyo och ett flertal andra hundar jag haft att göra med, så är det där med uthållighet, envishet och konsekvens viktigare än i princip allt annat när det gäller hur man fostrar en hund. Det är viktigare med vissa hundar än med andra – att missa en gång med en sådan hund kan innebära att man får börja om från början. Jag anser att man måste ta tag i vissa saker i förebyggande syfte för att inte få stora problem senare. Att inte göra det är inte schysst mot hunden, och gynnar inte en själv och den personliga sinnesfriden heller.
Så varför tycker jag att ledarskapet kommer före träning? Jo, därför att när du har ett bra ledarskap har du en hund som lyssnar på dig och ännu viktigare; tar dig på allvar. Jag vill återigen påminna om att hunden kan ta dig på allvar utan att du är våldsam eller elak.
Det här är situationer där jag anser att ledarskap är viktigare än träning; om/när du har en hund som lätt går upp i för hög energi och därför blir skitjobbig att umgås med, och där av-knappen är mer eller mindre omöjlig att hitta. En sådan hund behöver ett ledarskap att luta sig mot, och en människa som kan hjälpa den att komma ner i energinivå och slappna av. Att lära hunden att sitta eller ligga ner räcker inte här – hunden kan fortfarande vara alltför hög i energi och stress, och sittandet/liggandet tjänar därför inget till. Ett annat exempel kan vara en hund som hoppar och nafsar i händer/armar. Det är inte alls givet att träning ger det resultat man vill ha, särskilt inte om/när hunden är för hög i energi på grund av stress. Återigen; hunden behöver hjälp med att varva ner, och där är inte träning automatiskt rätt metod.
Sist men inte minst vill jag påminna om ytterligare ett par saker. Min erfarenhet av hundar består till allra största delen av raser/blandningar med tuffare psyken, stora mått vilja, driv, envishet och så vidare. Jag inser att det finns många raser som inte alls har samma behov av ledarskap på det sätt jag själv tycker är roligt och utmanande. Men vänligen jämför inte rena sällskapshundar med de hundar som är av det tuffare och hårdare slaget. Mentaliteten är inte densamma, och de kräver lite annat och mer av sin människa än de mjukare raserna. Sannolikheten att jag själv någonsin kommer att skaffa mig en hund av det mjukare slaget är inte särskilt stor, eftersom jag förmodligen skulle bli oerhört uttråkad.
Att ha hund ska vara njutbart. Är det inte njutbart och hunden beter sig som ett arsel är det något som är fel. Jag vet att många rekommenderar ett besök hos veterinären för att se om något är fysiskt fel på hunden, och det kan man för all del göra. Men jag tror att man tjänar minst lika mycket, om inte mer, på att titta på sig själv och fundera över vad man själv behöver förändra för att nå andra resultat.