Jaha. Så sitter vi här, lördagen den 1 januari 2022 och är lite allmänt slaka. Som vanligt har jag spenderat nyårsafton hemma med Molly och Boyo. För många år sen – innan Ella, till och med, var jag iväg på nyårsafton och kom hem efter midnatt. Min då yngsta katt hade gömt sig under skohyllan, och jag lovade dyrt och heligt att aldrig lämna dem ensamma på nyår igen.
Det blev ingen långpromenad igår. När jag vaknade hade jag absolut ingen lust, och senare hade det redan börjat smälla lite här och var och eftersom jag inte hade lust att skrämma Boyo med smällare som går av bakom ryggen på oss sket vi i att gå långt.
Sedan tillbringade vi kvällen inomhus. Framåt halv elva började det sätta igång här i området, och jag bestämde mig för att göra min yoga under tiden – mest för att visa Boyo och Molly att det inte är något att vara rädd för. Tanken var god, men Boyo hade nog helst velat gömma sig under soffan om han fått plats. Oturligt nog får han inte ens in huvudet därunder, så hans gömställe blev under det minsta bordet i lägenheten. Där låg han och tryckte ett bra tag.
Men jag blev riktigt förbannad strax efter halv tolv. Då var det en grupp ungdomar (gissar jag) som fick för sig att ställa sig på gatan precis utanför och smälla av drösvis med raketer. Det var rätt jobbigt för både Boyo och Molly, och jag hade bra gärna velat gå ut och skälla ut idioterna efter noter. Men då hade jag behövt lämna dem – och det gör jag bara inte.
Så jag fick sitta häruppe och koka av ilska i runt fyrtio minuter eller så, medan allt oljud höll på. Tack och lov höll det inte på jättelänge – men det räckte mer än väl för att både Molly och Boyo skulle tycka att det var rätt jobbigt.
Det här är första gången jag upplever en skotträdd hund. Ella brydde sig aldrig nämnvärt. Det var inte förrän hon var runt sju år som hon började reagera – och då mer att hon blev upprörd och skällig än att hon blev rädd. Jag måste ta mig en funderare på hur jag ska hantera det här framöver – men tack och lov så rör det sig ju om en, eller möjligen två gånger per år (typ sista april).
Till Boyos fördel kan jag säga att han inte var skiträdd. Han låg inte och skakade, han var inte hysterisk eller på något annat sätt överdrivet skiträdd. Men han var märkbart påverkad och han tyckte att det var rätt jobbigt. Och jag kan förstå det – trots allt låter det rätt illa, särskilt när idioter smäller av eländet precis här utanför.
Så även om jag i allra högsta grad ogillade gårdagens fyrverkerier (trots att det är fint att titta på – för det är det), så är jag ändå både glad och tacksam att vi tog oss igenom det utan några direkta konsekvenser. Det är ju fördelen med att leva tillsammans med djur; är de hyfsat stabila så lever de i nuet och skiter fullständigt i vad som hände igår.
Och med allt det sagt – nu har vi ett helt nytt, än så länge tomt år framför oss. Jag avger aldrig nyårslöften per se, men det finns saker jag tänker ta med mig in i det här året och vidareutveckla. Det mesta är väldigt personligt och har inte något direkt med hundar att göra – men förhoppningen är att det kommer att påverka mitt hundliv i positiv riktning.
För egen del hoppas jag att det här året kommer att innehålla nya hundmöten för mig och Boyo. Vi har träffat en hel del nya hundar under hösten, där det fungerat på lite olika sätt. Jag vill ju gärna ha en eller ett par daghundar, men det krävs en del för att det ska fungera över tid – särskilt för mig, som har en del problem med min sömn (klimakterietanter har såna problem, Ho sentito – och jag är ju en sådan trots min i sammanhanget ringa ålder).
Och med det vill jag önska dig som läser en god fortsättning på det nya (cane)året. Klappa hunden/hundarna och ta hand om er! ♥