Jag delar mest minnen och diverse memes på Facebook. Ofta dyker det ju, av uppenbara skäl, upp bilder på Ella (och Boyo, numer). Vissa bilder är som ett slag i magen – på riktigt. Min Ella hade och var något alldeles, alldeles särskilt. Vi var något alldeles, alldeles särskilt tillsammans.
Det är blicken som gör det. Jag får upp en bild av Ella, och hennes blick borrar sig rakt in i min själ. Att se henne i ögonen var att öppna en direkt väg mellan hennes själ och min. Hon var dessutom girig, min Ella, så hon gick raka vägen in i min själ och tog för sig.
Alla hundar är inte så. Jag känner mig högst privilegierad som fått ha en sådan hund. En sådan som trots att vi var så omaka på alla sätt möjliga, ändå hade en relation som var bortom allt annat.
Och trots att hon är borta sen snart tre år, så är de här bilderna på henne som att se rätt in i hennes själ. Då är hon inte borta. I alla fall inte hennes själ – den finns därute, och jag kan nå henne.
Idag var det den här bilden. Hon är skitful i övrigt – det måste ha varit precis i slutet av ett pälssläpp, och det är rätt länge sen (2014). Men blicken. Den tog sig rätt in i hjärta och själ, och jag kunde inte sluta se rätt in i hennes ögon. Hon liksom sög sig fast, rakt genom alla dimmor av tid, avstånd, icke-liv (jag kan fortfarande inte säga det rätt ut).
Min Ella.
Helvete, vad jag saknar dig.
Det enda glädjande är att du finns nånstans därute, och att vi kommer att ses igen. Såna här dagar, när saknaden slår till sådär löjligt hårt, är den sanningen det enda som gör att det känns lite, lite bättre. Vår resa är inte slut – bara annorlunda.
Et oui, jag gråter som ett barn just för ögonblicket.
#sorgearbete #minella #memorylane
