Det är enormt många som ogillar Cesar Milan. För mig är det jättemärkligt, men jag ska försöka se förbi det och i stället prata lite om varför jag gillar honom så mycket. Eventuellt klämmer jag in litegrand om varför jag tror att andra ogillar honom så mycket. Vi får se vad som får plats i det här inlägget. 😀
Jag följer Cesar Milan på Youtube. Jag ser inte alla hans uppladdningar, men en del. Idag fångades jag av titeln på den här videon där han ägnar tio minuter åt att prata om varför det i hans ögon är viktigare att förstå hundpsykologi än att träna sin hund. Och han förklarar det väldigt bra – och han menar på samma sätt som jag gör när jag anser att det är viktigare att ägna sig åt att kommunicera med hunden på ett sätt den förstår automatiskt (energi, kroppsspråk, avsikt och så vidare) än att träna in, för hunden, onaturliga beteenden.
Det är inget fel att träna sin hund. Jag tränar väldigt lite med Boyo, men vet ni vad? Han är en väldigt vettig hund ändå, trots att vi tränar så lite. Han är som han är, inte för att jag (inte) tränat honom, utan för att jag är som jag är när vi är tillsammans – och vi är tillsammans hela tiden. På samma sätt som barn lär sig olika saker beroende på hur föräldrarna beter sig omkring dem (snarare än att de tränas i varje beteende föräldrarna vill ha), så lär sig hundar att fungera på ett visst sätt beroende på hur människorna omkring sig för sig omkring dem.
Det är verkligen inte konstigare än så.
Det finns många sätt att leva tillsammans med sin hund. En del tycker att det är jätteviktigt att träna, träna, träna, och lägger enormt mycket tid på det. Andra, som till exempel jag, satsar mer på vad jag väljer att kalla naturlig kommunikation. Andra igen bryr sig inte så mycket om endera, men deras hundar blir åtminstone hjälpligt fungerande ändå.
Själv tycker jag, i likhet med Cesar Milan, att det är relationen med hunden som är viktigast. Jag vet att de flesta, i alla fall de som uteslutande ägnar sig åt positiv förstärkning, anser att relationen byggs genom träning. Jag är av en annan åsikt.
Träna en hund gör man i beteenden som inte är naturliga för den. Alla kan använda positiv förstärkning (det gör jag med – där det passar), och få hunden att göra si eller så.
Men i mina ögon är träning, oavsett vilken metod man använder, inte automatiskt något som gör att hunden har respekt för dig, att hunden litar på dig, att hunden vänder sig till dig för vägledning. Det är något som måste komma från dig själv; den du är, inte vilken träningsmetod du använder.
Och detta är det främsta skälet till varför jag gillar Cesar Milan. För att han ser arten hund som ett djur i första hand, och har valt att ha ett visst förhållningssätt till dem (djur i största allmänhet) som de flesta kanske inte har. Han väljer att använda vad jag anser är ett mer naturligt sätt att närma sig hundar (djur), att föra sig omkring hundar (djur), han väljer att ha en connection till djur som går en annan väg än genom träning. Och det fungerar.
Jag tror att de flesta som ogillar Cesar Milan gör det för att de bara ser framför sig hur han hanterade svåra hundar i den första tv-serien – Dog Whisperer. Enligt de flesta, efter vad jag förstår, var han våldsam, elak, överdrivet “dominant” (där har vi det där ordet igen), och använde både metoder och verktyg som i Sverige är förbjudna.
Frågan är vad den som inte tycker om att se det, skulle ha gjort i stället. Min uppfattning är att många av de hundar som deltog i alla de säsonger av Dog Whisperer var väldigt svåra fall. Jag har själv aldrig hanterat en sådan hund och jag vet inte om jag skulle våga – men jag har hanterat hundar som många andra troligen inte skulle klara av. I situationer där man har en hund som beter sig som ett arsel på ett eller annat vis är det inte läge att ägna sig åt träning – då är det läge att hantera situationen, och det är något helt annat.
När man hanterar en hund som av något skäl tappat bort sig själv – till exempel så uppe i varv att den inte hör eller förstår utan bara fortsätter bete sig illa, eller en hund som tar sig friheter utan att be om lov, en hund som flippar ur i raseri – då är det bara sig själv man har att använda. Det bästa man kan göra för både sig själv och hunden är att inte flippa ur själv, utan att hålla sig lugn och sansad – och ibland måste man kanske faktiskt ta tag i hunden, rent fysiskt.
Jag tror inte att Cesar Milan på något som helst vis anser att man ska vara våldsam mot en hund. Jag tror snarare tvärtom (och anser det själv, dessutom) att Cesar Milan hellre ser till förebyggande arbete, att se till att hunden aldrig blir i så dåligt skick att den flippar ur. Men också att om det händer, eller om man har en på ett eller annat sätt svår hund precis framför sig, så behöver man ha andra verktyg till hands för att ta sig igenom situationen. Och när jag säger verktyg så menar jag inte hammare eller liknande, utan snarare just – sig själv, ens förmåga att hålla sig lugn och sansad, att veta hur man ska bete sig för att få hunden att komma ner på jorden igen. Utan våld så långt det är möjligt, men blir man angripen kan det vara nödvändigt att bli fysisk.
Det är helt valfritt, vad man vill tycka och tänka om Cesar Milan. Men att ogilla honom för att han hanterar hundar där det gått så långt att de är mer eller mindre farliga och ingen annan har lyckats hjälpa dem, blir lite fånigt. Jag tycker själv att dessa hundar snarare är bevis på att många människor i USA inte har en susning om vad de pysslar med när det gäller hundar. Klarar man inte av att uppfostra sin hund – tja, då är det lätt att de blir monster.
Det finns några få hundpersoner som jag verkligen gillar, och Cesar Milan är en av dem. Gillar jag allt? Nja, kanske inte. Men jag gillar verkligen hans grundfilosofi som handlar om energi, naturlig kommunikation – och att bygga relationen till hunden grundat på det, snarare än träning.