Jag tittade just på ett sjukt intressant Youtubeklipp där snubben som driver YT-kanalen Shield K9 Dog Training pratar om vad han menar är dominans hos hund. Särskilt intressant är det, eftersom jag inte håller med honom. Delar – ja, men långt ifrån allt.
Det jag faktiskt håller med honom om är att de flesta hundar som upplevs som dominanta, faktiskt inte är det. Jag håller med om att dessa hundar troligen varit tvungna att lära sig att agera dominanta, men skulle må mycket bättre av att kunna slappna av och vara en följare i stället för en ledare. Att de utvecklar dominanta drag utan att faktiskt “vara” dominanta har inte så mycket med själva hunden att göra, utan – i alla fall såsom jag ser det, mer med ett bristande ledarskap hos människan/människorna omkring den.
Haz, som den här snubben kallas, pratar sedan vidare om olika scenarier där en hund kan uppvisa dominanta drag, och det kan jag hålla med om. Jag kan också hålla med om att det är skillnad på en hund som visar aggression på grund av rädsla, eller som visar aggression på grund av dominans.
Det jag däremot inte automatiskt håller med om eller köper som sanning, är att dominans hos hund automatiskt innebär att hunden alltid är redo att agera våldsamt för att få det den vill ha. Jag köper att det kan vara en del i en hunds dominans, men inte att det är det, bara.
Dominans, på det stora hela – och det spelar ingen roll i vilket sammanhang det handlar om (hundar, människor, chef vs anställd, dom/sub inom BDSM, whatever), har för mig mer att göra med ett flertal saker. En del individer, oavsett art, har något som gör att andra automatiskt följer dem. För mig handlar det till största delen om ett lugn, närvaro, stabilitet, självförtroende och självkänsla, som är fysiskt kännbar för de som är omkring.
För mig handlar dominans inte om att i tid och otid ge sig på någon som är för nära, för nyfiken på min mat eller leksak, eller bara för att jag har lust. För mig handlar dominans om att äga mig själv och min omgivning (ha hög integritet) i så hög grad att andra respekterar mig bara därför.
Jag kan absolut förstå varför man anser att dominans handlar om det som beskrivs i den här videon. Framför allt kan jag förstå varför det eftersöks i en viss typ av hund (hardcore arbetande hundar). Jag håller också med om att en “naturligt” dominant hund är extremt ovanligt. Jag misstänker också att det är en typ av hund man måste hantera på ett lite annat sätt än hundar som inte är dominanta (som de flesta hundar (draget över en kam), alltså).
Det är sjukt intressant att höra andras tankar om hur dominans i en hund uttrycker sig. Jag tror inte att jag träffat en enda hund som varit dominant “på riktigt”. Jag har träffat hundar som har närvaro och auktoritet, jag har träffat hundar som har väldigt höga tankar om sig själva, jag har träffat hundar som på grund av bristande fostran och ledarskap har utvecklat “dominanta” drag – och jag har träffat hundar som är skitgoa och supermysiga och inte alls har något behov av att hävda sig.
Men min åsikt om vad som “är” dominans, oavsett art, består. Lugn, stabilitet, närvaro och auktoritet, med den där auran som sprider sig och ger samma lugn och stabilitet omkring sig. För mig handlar dominans inte automatiskt om att vilja hävda sig – för någon som har allt det där finns liksom inte behovet att hävda sig.
Sedan köper jag också att det är lätt att ta miste på vad som faktiskt är dominans, och vad som är fejkad dominans (där hunden tar på sig ledarrollen trots att det inte är naturligt för den). Bara det senaste halvåret har jag träffat på en hund som gjort just det – tagit på sig ledarskapet, för att människorna i hens ögon är för svaga.
Som exempel kan jag ta upp Ella. Det fanns nog många som såg henne som en relativt dominant hund – men det var hon inte. Hon tog för sig, hon hade energi, vilja och driv in absurdum – men det är inte samma sak som att vara dominant. Hon skulle aldrig ha satt sig upp mot mig på riktigt, inte ens när jag själv var som i sämst skick. Men jag kan förstå om man upplevde henne som dominant. Sen kunde hon vara en riktigt subba mot andra hundar – det fanns egentligen bara tre hundar hon gick bra ihop med. En av dem fjäskade hon för i extrem utsträckning.
Boyo, å andra sidan, är så o-dominant man kan bli. Han är verkligen en följare, även om han också kan vara gå-på-ig och särskilt av mjukare hundar, upplevas som rätt burdus. Han skulle inte heller drömma om att sätta sig upp mot mig – någonsin. Däremot tror jag inte att han skulle låta sig behandlas hur som helst av en annan hund. Fast han fungerar på det stora hela med de flesta hundar vi träffar. Inte alla, men de flesta.
…
Det vore intressant att höra vad du upplever som dominans hos en hund, och hur du tacklar det. Kommentera gärna (på Facebook).