Djur är nog världens bästa läromästare. Jag skulle kunna skriva flera avhandlingar om varför jag tycker så, och varför jag anser att vi människor är planetens mest krävande art. Men det här inlägget ska handla om några saker jag lärt mig om hundar sedan jag tog hem Försvarsmaktens Ella den 29 april 2009.
Jag var relativt påläst när jag hämtade hem henne. På den tiden var det Cesar Milan som gällde, och jag hade ägnat enormt mycket tid åt att titta på honom på tv. Jag började ju som fodervärd åt Ella, och hade världens bästa fodervärdskonsulent. Henne kunde jag ringa till när som helst med de dummaste frågorna jag kunde komma på. Jag lärde mig enormt mycket av henne, och kommer alltid att vara oerhört tacksam för att jag hade så bra folk omkring mig.
På, tror jag, den första valpträffen för Ellas kull sade fodervärdskonsulenten att försvarsmaktens hundar inte är några vanliga hundar. Ella var min första hund så jag hade inget att jämföra med, men utifrån min begränsade erfarenhet trodde jag henne. Som min första hund satte Ella en rätt hög standard på vad jag förväntar mig av hundar – framför allt i psyke/mentalitet. Hon hade ett psyke av oförstörbart stål, en vilja och ett driv utan dess like, en energinivå som sträckte sig över halva universum och en livsglädje jag aldrig upplevt i en annan hund.
Men allt hon var, var ju normalt för mig under de dryga tio år vi hade tillsammans. För mig var det normalt att konstant brottas mentalt med min hund för att få henne att gå ner i energi, att inte hela tiden sträva framåt, att få henne att sakta ner och ta det i alla fall lite lugnt. Det tillhörde vår vardag, och jag trodde någonstans att alla hundar var så och att det var jag som var en dålig matte som inte kunde kontrollera min hund bättre.
Såhär i efterhand inser jag att Ella inte var som andra hundar, sådär på riktigt. Som mest har jag fyra hundar hemma någon dag här och där, numer, och alla de fyra hundarna tillsammans når inte ens upp till en tusendel av Ellas energi. Alla dessa fyra hundar är lugnare och mer lätthanterliga tillsammans än Ella var helt på egen hand.
Så min största lärdom är att jag hade en elithund, och att vanliga hundar är – vanliga hundar, och att dessa är betydligt mer lätthanterliga än de som är uppfödda på ett så specifikt sätt som till exempel försvarsmaktens hundar.
Jag har sagt det förut och säger det igen; jag kommer aldrig att rekommendera någon att bli fodervärd eller ta över en hund från försvarsmakten – om man inte redan är kunnig och har stora ambitioner med sin hund. De är enormt krävande och har stora behov som de flesta troligen inte klarar av att tillfredsställa. Att jag och Ella överlevde våra tio år tillsammans berodde mer på att vi hade en så fantastisk relation än att jag lyckades tillfredsställa hennes behov av mental stimulans. Det är samma sak som att jag inte skulle rekommendera vissa raser till nybörjare eller personer som är mjukare och vekare i sin personlighet.
En annan sak jag steg för steg lärt mig sedan jag förlorade Ella är att medan ledarskap å ena sidan är nödvändigt i umgänget med hundar, så kan det se väldigt annorlunda ut beroende på vilken sorts hund man har framför sig. Ella behövde jag vara på ett visst sätt tillsammans med för att hon skulle fungera. Den enda hund jag mött efter henne med samma behov var en ung amstaff utan uppfostran med extrema tonårsfasoner och en del dominanta drag ovanpå det. Utöver det har jag lärt mig att det är få hundar som kräver att jag är lika stålhård i min egen kärna som jag behövde vara med Ella.
Vilket för mig till spåret att det man lär sig av sina hundar är överförbart på resten av livet. Tillsammans med Ella lärde jag mig att sätta gränser, att kräva mitt utrymme och en hel del andra saker jag inte lärde mig som barn. Ella var en fantastisk lärare på det viset. Hon krävde att jag blev kristallhård i min egen kärna för att kunna möta henne och inte låta henne köra över mig fullständigt. Denna kunskap har varit otroligt bra för mig i alla andra områden i livet, och min tacksamhet för att ha fått lära mig det är oändlig.
Det jag lär mig av de hundar jag har att göra med nu är att det inte måste vara en ständig kamp att älska och att ha nära relationer. Det är något som sitter långt inne hos mig av väldigt många skäl, och det tar tid att befästa insikten, kunskapen, känslan och förståelsen. Det kanske är därför jag har fyra hundar omkring mig som på olika sätt bearbetar mig för att jag ska fatta. 😀
Något annat jag lärt mig och som blir tydligare och tydligare är hur viktigt det är med målsättning och riktning när man umgås med hundar. Jag tänker till exempel på det här med hundpromenader när man går med fler än två hundar. Någon undrade hur tusan jag bär mig åt, men det är faktiskt nästan lättare att gå med fler än med en hund. Vad det handlar om är struktur, ordning och reda, att ställa krav, och att veta vad man vill, vart man ska, och att kunna visa det på ett tydligt sätt. I alla fall är det så för mig. Detta är för övrigt också något som är väldigt användbart i övriga livet – att veta vart man ska.
Och som parentes; det drygaste med att gå med flera hundar är hur trassligt det blir med kopplen. 😀 De trasslar ihop sig, det blir knutar, och det blir dessutom trångt i händerna när jag har dem på kort koppel. Men det är det värt. Det är en förjävla trevlig känsla att gå med två hundar på vardera sidan som går snyggt och prydligt. ♥
Det finns, som synes, enormt mycket att lära sig av hundar. Ibland lite oväntade saker. Men allt det här och mer därtill är ett av skälen till varför jag föredrar hundar sällskap framför de flesta människors. De är öppna, raka och ärliga i sin kommunikation och sitt sätt att vara och de ljuger aldrig (nåja, ibland gör de faktiskt det 😀 ).