Det är nog ingen nyhet och inte heller något som förvånar att jag har en alldeles extremt mammig hund. Ella var också det, men skillnaden mellan henne och Boyo är att hon klarade av att vara ensam hemma. Boyo gör inte det, utan blir superstressad och destruktiv om jag lämnar honom.
Det är naturligtvis väldigt osmidigt att ha en hund som inte klarar av att vara ensam, men det är som det är. Det här inlägget kommer inte att vara en lång förklaring till varför det är så (även om det givetvis finns en sådan), utan i stället något helt annat.
Jag vill adressera hur man som hundvakt beter sig när man har med en stressad hund med separationsångest att göra.
Jag tror att vi alla kan komma överens om att en hund som är stressad är svår att nå. En människa som är stressad kan vara svår att nå – så stor är inte skillnaden. Det som är intressant att fundera på när man hanterar en stressad hund är – särskilt om man ägnar sig åt positiv förstärkning, vad det är man förstärker/belönar.
För mig är hundens sinnestillstånd det allra, allra viktigaste att hantera. Det kommer före precis allt annat. En stressad hund kan hitta på alla möjliga hyss bara för att den är stressad. En lugn hund kan man kommunicera med, och den kan ta vettiga beslut på egen hand. Alltså är det hundens lugna sinnestillstånd som är intressant att ha som mål. Eller är det bara jag som tycker det?
Att få en stressad hund att lugna sig är kanske inte alltid helt lätt. Det är fullt görbart, men från mitt perspektiv görs det inte med hjälp av positiv förstärkning och en djup godisficka. Med det riskerar man att belöna det stressade sinnestillståndet, vilket bara medför att hunden väljer att stanna där längre eftersom den inte får hjälp att ta sig ner. Såsom jag ser det, är det rent ut sagt taskigt och jävligt oschysst att belöna stressen i stället för att hjälpa hunden att komma ner till ett behagligare sinnestillstånd.
Hur gör man det?
Det var ju det där med ledarskapet, som jag tjatar om, om och om igen. Som i alla andra situationer handlar ledarskap inte om att vara elak, våldsam eller på något annat sätt ondskefull. Det handlar om vår egen förmåga att hålla oss lugna, stabila och trygga oavsett vilken situation vi befinner oss i, och att kunna förmedla sagda lugn, stabilitet och trygghet till hunden vi har framför oss.
Förmedla lugn, stabilitet, trygghet.
Sug lite på den, är du rar. Läs en gång till vad jag just skrev. Förmedla lugn, stabilitet, trygghet.
Och tro mig, det är långt ifrån alla som är förmögna till det. Det är också därför jag själv är väldigt noga med vem jag lämnar min hund till, i de fall det behövs. Hittills har det inte behövts, men under några veckor nu har jag behövt lämna bort honom vid ett par tillfällen. Det är jättejobbigt för honom, men också enormt nyttigt. Men ett av kraven jag har är att den som tar hand om honom medan jag har annat för mig, klarar av just det här med lugn, stabilitet och trygghet – och tydlighet, dessutom. Att överösa honom med godis och beröm när han är stressad är, i alla fall i mina ögon, bland det sämsta man kan göra. Det är ju ingenting jag (eller den som hanterar honom just då) vill ha mer av – eller?
Här skiljer sig säkert mina åsikter mot många andras, men min personliga åsikt är att – ja, det kanske är både jobbigt och obehagligt för Boyo att vara ifrån mig. Men måste han så måste han, och det skönaste för honom är att lära sig landa i att vara avslappnad. För att nå ett avslappnat sinnestillstånd måste han ta sig igenom den där stressen, och det gör han inte genom att bli belönad för den.
Hittills har jag inte hunnit vara borta tillräckligt länge för att han ska hinna landa. Det är lite synd, men förhoppningsvis kanske vi kan fortsätta träna lite på det allt eftersom. Och även om Boyo är en mer lätthanterlig hund än Ella, så är just den här stressen och separationsångesten något som gör att personen som hjälper mig med honom behöver besitta vissa egenskaper. Återigen; det där med lugnet, stabiliteten och tryggheten – och tydligheten.
Utöver det där med ens eget sinnestillstånd, så finns det givetvis diverse olika metoder att använda för att hjälpa en hund att komma ner i stressnivå. Fysisk kontakt är något som kan hjälpa, om man gör det på rätt sätt. Att hålla hunden stilla är ett annat – så att det som händer i skallen på hunden får möjlighet att sakta ner och komma i kapp. Oavsett vilken metod man använder, är det fortfarande det egna sinnestillståndet som är det viktigaste – utan det uteblir nämligen det resultat man strävar efter; att hunden ska gå ner i varv och bli nåbar.
Om man pratar just om stress, finns det ju olika sorters stress, och olika nivåer av stress. Plus att psyket bakom stressen också kan se väldigt annorlunda ut. Ella, till exempel, hade ett psyke av stål. Hon krävde att jag var fysisk med henne för att nå fram, men om jag skulle använda samma metoder och styrka med Boyo skulle jag knäcka honom. Efter Ella har jag bara träffat en enda hund som krävde liknande ledarskap från min sida som Ella, och det var inte av några positiva orsaker. Men kontentan av det hela är att man får anpassa sina metoder och styrkan i dem, efter den hund man har framför sig. Det kan krävas fingertoppskänsla och finess, och är något man lär sig med tiden.
Är jag själv någon slags expert på det här?
Nej, verkligen inte. Långt ifrån, faktiskt. Men jag har hanterat hundar med olika sorters stress, och i min erfarenhet kommer man längre med sitt eget lugn, sin stabilitet och trygghet, än med en djup godisficka och beröm. Berömmet kan komma – när hunden har landat, men innan dess är det bortkastad energi, och man riskerar att belöna en sinnesstämning och ett beteende man inte vill ha.
Det här var ett väldigt praktiskt exempel på användning av den filosofi jag har omkring hundar. Jag hoppas att det tydliggjorde poängen med den, om jag inte lyckats tjata ihjäl er med allt jag skrivit om det här tidigare. 😀 Oavsett vilket – nu ska jag ta min egen supermammiga och skitlöjliga hund samt vår övernattande hundgäst, och gå och sova.
På återhörande, gott folk! ♥