Vi lever verkligen i en tid där debatter inte kan föras utan att det blir pajkastning av hela alltihopa. Så även i USA, tydligen – och jag tar upp det här eftersom debatten jag tänker på i just det här fallet, handlar om hundar och hundträning.
Om det finns fler än jag som följer flertalet hundtränare på framför allt Youtube, så vet ni säkert att Zak George de senaste månaderna har ägnat oerhört mycket tid åt att på så många sätt som möjligt, marknadsföra att positiv förstärkning minsann har gedigen forskning bakom sig, och hur kan man välja något annat när den forskningen är den allra, allra nyaste och därmed häftigaste – för att inte tala om sann?
Och så finns det såklart hundtränare som använder sig av balanserad hundträning i stället – det vill säga; positiv förstärkning OCH korrigeringar. I USA använder man sig ju till exempel av bland annat elhalsband och så kallade prong collars. Här i Sverige är det förbjudet, och jag tror att de flesta är överens om att det går att lära hunden utan dessa verktyg. Jag kan absolut se poängen med dem, förutsatt att de används korrekt, inte för att skada hunden. Däremot har jag svårt att se att jag någonsin skulle använda endera själv.
Jag gillar inte Zak George. Jag tycker att han är supertöntig, jag tycker att han är alldeles för enkelspårig för sitt eget bästa (för att inte tala om de hundar han lever med och tar sig an för träning), jag tycker att han – sitt yrke till trots, är urkass på att läsa hundspråk, jag tycker att han är självrättfärdig trots att han säger att andra får göra vad/hur de vill, och jag tycker att hela hans inställning till positiv förstärkning är… helt bedrövlig, faktiskt. Jag gillar honom inte, helt enkelt. Men jag tror att det jag gillar allra minst med honom är just den här grejen han, och många andra som har positiv förstärkning som röd tråd genom hela sitt jag-har-hund-skap, är oförmågan och framförallt den envetna oviljan att ta till sig att positiv förstärkning kan vara ETT verktyg, men inte det enda.
En annan sak jag inte gillar – och det här gäller alla som ser forskning som ren, skär sanning, är just precis det. Zak George verkar ta all forskning han hittar (som överensstämmer med hans egen åsikt, alltså) som sanning, och verkar dessutom ha någon slags romantiserad bild av att hundar är sköra varelser som inte klarar av att upp- och genomleva andra känslor än att bli positivt förstärkta. Tanken att forskning inte nödvändigtvis har särskilt mycket mer verkligheten att göra verkar inte ha slagit honom, och det ser inte heller ut som att han förstått att i princip all forskning kan vridas på och tolkas såsom man väljer att tolka den.
Jag ska inte ge mig in i debatten som sådan; besök Zak George på Youtube eller Facebook, så kommer ni att hitta hans videoinlägg i det han själv döpt till Vlog War. Den som tagit på sig att möta hans krigshandling i egna videoinlägg är Robert Cabral, som jag (till skillnad från) faktiskt gillar. Cabral har väldigt höga tankar om sig själv, men det ska inte förnekas – han är skicklig som hundtränare, han har en vettig, balanserad och i mina ögon, på det stora hela, hälsosam inställning till hundar.
…
Dock – och det är här det börjar bli intressant. Utöver dessa två stora namn, så är det givetvis väldigt, väldigt många som kommenterar. Jag har roat mig med att sitta och läsa bland kommentarerna, och det är verkligen kluvet exakt på mitten. Det är ytterst få som säger att det finns för- och nackdelar på båda sidorna. Det jag personligen tycker att varenda kotte som engagerar sig i den här frågan missar är;
ledarskapet.
Förmågan att faktiskt kunna förmedla till hunden det man vill. Förmågan att få hunden att ta en på allvar. Förmågan att kunna kommunicera med sin hund utan att det innebär att träna hunden. Att förstå sig på hundens kroppsspråk, när det är lämpligt att förstärka, när det är lämpligt att kräva att hunden backar, lugnar ner sig, eller vad det nu kan handla om. Förmågan att förstå att den egna personen har större inverkan på hunden än gemene man kanske förstår.
Jag tror ju till exempel stenhårt på att en hund som är väldigt rädd, försiktig, orolig och så vidare, kan komma minst lika långt tillsammans med en person som klarar av att förmedla sitt eget lugn, sin egen trygghet och stabilitet, som den skulle tillsammans med en lättsam, underhållande person som förstärker alla möjliga beteenden utan att tänka efter. Förmodligen kommer hunden längre tillsammans med den förstnämnda personen. Om den personen dessutom råkar ha en eller ett par lugna, trygga och stabila hundar till hjälp, så kan det ju bara bli ännu bättre.
Det här är något jag tycker att båda sidor missar. Andelen människor som ansluter sig till den här tredje vägen, där träning av hund är det som kommer längst ner på listan, är inte särskilt många. Jag tycker att det är väldigt synd att man liksom inte tar sig en noga titt på sig själv för att se vad det är man kan förändra, för att hunden ska fungera bättre. Ingen är perfekt (inte ens jag!), men det är fullt möjligt att lite självinsikt, självkännedom och vilja att förändra sig själv innan man börjar försöka förändra sin hund.
…
Men för att återgå till den här pajkastande debatten. Jag har noterat även för egen del, de gånger jag hamnar i diskussion med någon som slaviskt följer den positiva förstärkningens väg, är att dessa människor är extremt (och jag menar verkligen extremt) enkelspåriga, och verkligen vägrar acceptera att hundar inte är gjorda av sköra äggskal, att de faktiskt behöver lära sig hantera motgångar även de, och att allting inte behöver handla om träning av hund.
Som exempel kan jag ta min egen hund, Boyo. Han reagerar på fyrverkerier. Han är en rätt stor schäfer som till vardags tror att han är lite småhäftig, men på nyårsafton blir han väldigt liten och feg. Han reagerar inte överdrivet, men förra nyår (21/22) trodde han att han kanske skulle få plats under soffan. Han hade fel. Jag frågade runt lite om tips på hur man hanterar en hund som blir orolig och nervös över det (Ella reagerade knappt alls fram till runt sju års ålder, och då blev hon förbannad snarare än orolig/rädd). Någon tyckte att jag skulle lära Boyo att fyrverkerier innebär superduperlek, men det kändes inte riktigt rätt för mig. Det tips som har gett mig (och Boyo) mest kom från Alexandra Ortega på Dogs of Pegasus, och gick ut på – låt honom vara. Vill han vara orolig, nervös och rädd – låt honom vara det. Han dör inte, och det är bara bra att han lär sig hantera det. Finns där som ett stöd om han behöver det, men i övrigt – låt honom vara.
Och det fungerade alldeles utmärkt. Var han orolig? Ja, visst var han det. Men han var lugn och sansad, även om han lade sig under skrivbordet vid mina fötter och stannade där så länge det var lite läskigt.
För att försöka avsluta det här inlägget på något vettigt sätt;
Jag tycker att det är synd att det är så många som inte klarar av att föra ett vettigt samtal. Och jag menar inte enbart inom hundvärlden, även om det handlar om det just här. Är det något jag har svårt för så är det just självrättfärdiga människor, och de som ägnar sig åt just positiv förstärkning har den egenskapen i överflöd. Självrättfärdighet är en av de egenskaper som gör att det är svårt att föra ett konstruktivt samtal, oavsett vad det handlar om, oavsett vad man förväntar sig att få ut av det. Och helt ärligt – det är det allra största skälet att jag i så hög utsträckning som möjligt undviker att prata med människor som har den inställningen.
Men – hundvärlden i USA ser lite annorlunda ut än den gör här. Är du lättroad så kan jag rekommendera att följa den här debatten. Det är faktiskt rätt underhållande, om än med ett visst mått av skämskudde (särskilt när man tittar på Zak George).
Samtidigt kan man ju passa på att fundera på de egna åsikterna, vad som är viktigt för en, och hur man bär sig åt själv.