Jag fortsätter följa debatten mellan Robert Cabral och Zak George. Skämskudden är något rent absurt stor, kan jag säga. Och inte enbart för Zak Georges räkning. Mest på grund av honom, men också på grund av många av de som kommenterar bådas debattinlägg.
Jag har egentligen bara en sak som jag verkligen är emot i den här debatten.
Den handlar uteslutande om hundträning.
I nuläget handlar det bara om olika verktyg som används i USA (elhalsband och sk prong collars), och huruvida det är ok eller inte – baserat på forskning som Zak George tar upp i varenda inlägg som om det vore en oemotsäglig sanning som kommer att vara för evigt.
Som jag skrev häromdagen; här i Sverige är ju den här debatten rätt ointressant eftersom båda dessa verktyg är förbjudna här. Jag har svårt att föreställa mig att det finns särskilt många här som använder det ändå, bakom stängda dörrar. Vi är allihop (även jag) så indoktrinerade att det är fel.
Men för att återvända till USA – debatten handlar egentligen om korrigeringar med hjälp av dessa verktyg. Eftersom jag själv inte använder positiv förstärkning som mitt enda redskap i mitt liv tillsammans med Boyo eller någon av de andra hundar jag umgås med, och dessutom hellre använder mig av vad jag kallar naturnära kommunikation med hundar framför att träna dem i varenda beteende jag vill se, så känns debatten på många sätt rätt ointressant och irrelevant.
Ändå sitter jag där och tittar, läser kommentarer och skäms.
Mest skäms jag som sagt var för Zak Georges räkning. Han, liksom varenda kotte som ägnar sig åt positiv förstärkning, är så övertygad om att hans sanning är den enda rätta, att han verkligen inte klarar av att hantera att det finns andra sätt som faktiskt kan fungera. Och även om jag själv förmodligen skulle välja att INTE använda vare sig elhalsband eller sk prong collar, så kan jag ändå se att det med viss sannolikhet kan finnas en poäng med dem – förutsatt att man använder dem på ett vettigt sätt, som faktiskt inte skadar hunden.
Det jag har emot forskning, sådär överlag, är att jag inte anser att forskning är särskilt pålitlig (beroende på vilken sorts forskning). När det gäller forskning och statistik är det väldigt lätt att manipulera siffrorna så att de ser ut att säga det man vill att de ska säga. Att forska på en specifik frågeställning och använda ett hundratal försöksobjekt (hundar, till exempel) ger inte ett särskilt stort utslag, och ger dessutom inte ett särskilt generellt svar. Nu vet inte jag vilken sorts hundar man använder i forskningen om hundars beteende, men jag gissar att man kanske inte tar in hundar av ovanligare raser – vill säga; hundar med en tuffare, hårdare mentalitet, kanske lite mer allvarsamma, och som kräver en annan mentalitet hos sin förare, eller för den delen, hundar med svår problematik.
Dessutom, och det säger Zak George själv i minst en av sina “vlog war” videos, går forskningen framåt och man hittar nya sätt som för tillfället fungerar bättre, och som blir en fluga, ett mode. Det finns ingenting som säger att positiv förstärkning är den sanning som kommer att vara konstant för all framtid när det gäller hundar.
Nu minns jag inte om det var Robert Cabral, eller en annan hundtränare som heter Ivan Balabanov, som sade att det är lätt att ansluta sig till en ideologi (som positiv förstärkning är), som liksom anklagar en för att vara en bandit om man inte ansluter sig till den till 100 000%. Och att en ideologi som denna verkligen talar till hjärtat hos de personer som bekänner sig till den, eftersom de vill känna sig som bra och duktiga människor (självrättfärdighet, vilket för övrigt är bland de absolut fulaste egenskaper jag anser att en människa kan ha).
Dock är det ju så att jag inte bara skäms för Zak George. Jag skäms också för många av de som kommenterar – för båda sidor. Zak Georges följare är så hardcore infiltrerade i hans syn på hundar och hundträning att de inte klarar av att se, förstå eller acceptera något annat, de heller. Tyvärr är det så med många som har en så inarbetad bild av sanningen att de inte klarar av att vara trevliga eller föra en vettig konversation. Det liksom går inte. Alltså blir kommentarerna på det stora hela väldigt otrevliga. De som följer Robert Cabral (bland andra) verkar ha lite mer intelligens och social förmåga innanför pannbenet, vilket talar till deras fördel på många plan.
Men det är ju också så att när man försöker föra ett samtal med någon som hela tiden gömmer sig bakom forskning, som vägrar lyssna och ta till sig saker, som vägrar acceptera att det finns folk som tänker och agerar annorlunda, så blir man till slut väldigt frustrerad. Jag brände ut mig på rätt kort tid genom att försöka argumentera med svansen till Sverigedemokraterna, till exempel (eftersom jag nu råkar ha totalt motsatt åsikt som dem, i det mesta). Alltså är resultatet att en del av kommentarerna som kommer från Cabrals följare, börjar bli smått otrevliga och anklagande, även de.
…
Eftersom jag själv inte är drabbad av den här debatten så lägger jag mig inte i den. Däremot har jag faktiskt ställt ett par frågor riktade till Zak George (som inte är besvarade än så länge, och förmodligen inte blir det heller). Den ena frågan handlar om vad Zak George kommer att göra den dag forskningen ändrar inriktning och helt plötsligt säger något helt annat. Det är jag verkligen nyfiken på, eftersom han är så fullständigt insnöad på att forskningen har rätt, och att positiv förstärkning utan korrigeringar av något som helst slag är Sanningen.
Min andra fråga handlade om vad Zak George anser om det faktum att det kan vara bra för en hund (liksom en människa) att hantera obehagliga upplevelser. Jag tänker till exempel på Boyo som ogillar fyrverkerier. Vad är mest “rätt” – att dalta med honom eller låta honom ta sig igenom sin känsla av obehag och komma ut på andra sidan?
Och eftersom så många förespråkare av positiv förstärkning pratar om hundars känslor som om de vore mänskliga – vad vill vi själva? Jag kan bara säga att för min egen del så föredrar jag att lära mig hantera motgångar och obehag, eftersom jag vet precis hur jävla jobbigt det är att inte ha den kunskapen. Och varför skulle man vilja skydda någon mot att leva fullt ut? Livet består av positiva och negativa saker – det tror jag att de flesta känner till och accepterar. Varför skulle det vara annorlunda för hundar?
Och som parentes till detta om obehag; ja, visst kan man medicinera om hunden mår riktigt jävla pissadåligt. Och visst, man kan säkert träna bort vissa problematiska beteenden i specifika situationer. Men då är vi tillbaka till det där med att allting ska tränas, vilket jag – faktiskt, helt ärligt, är emot. Allting måste inte tränas. Det finns ett liv och en samvaro utanför inlärda beteenden.
…
Eftersom jag förmodligen inte kommer att kunna låta bli, misstänker jag att jag kommer att fortsätta följa den här sk “vlog war” (Zak Georges snygga sätt att namnge debatten). Skämskudden kommer gissningsvis att bara bli större och större. Jag är inte heller säker på att det blir något vettigt av den. Och sorry to say – ni vet att jag inte gillar Zak George, och jag tror att det kommer att till stor del vara han som gör att det inte kommer något bra ur det här.