Jag har ju berättat att jag följer en drös hundtränare, framför allt i USA. Det är superintressant av många skäl, mest för att se och höra om hur de förhåller sig till hundar (eftersom de är just hundtränare pratas det naturligtvis mycket hundträning, vilket inte är vad jag själv primärt ägnar mig åt). Jag har precis sett/lyssnat klart på en över tre timmar lång konversation mellan två av dessa hundtränare, och vill reflektera lite över det.
Ivan Balabanov har en podcast som publiceras på Youtube (säkert på andra ställen också, men det är där jag ser/lyssnar), och i ett avsnitt från ungefär ett år sen har han detta flera timmar långa samtal med sin kollega Michael Ellis från Leerburg (skola för hundtränare). Båda dessa personer är stora i hundvärlden i USA, de tränar och tävlar i tuffare hundsporter (exempelvis IPG), de har båda egna utbildningscenter för blivande hundtränare, de reser runt hela världen och föreläser, håller utbildningar och så vidare. De är med andra ord på en annan nivå än den lokala hundtränaren i kommunen där vi bor.
Att folk har hund av olika skäl är inget nytt för mig. Det är så uppenbart. En person som intresserar sig för att kanske tävla med sin hund i någon hundsport skaffar sig förmodligen en ras som fungerar för sitt syfte. En annan vill ha en ren, skär sällskapshund, medan en tredje vill använda sin hund till jakt, spår eller något annat praktiskt. Och så finns det sådana som jag, som är mest intresserade av – well, i all ärlighet, sällskap, men också hundens “psykologi”, eller sätt att bete sig grundat på vad den möts av för sorts energi.
Men det blev så oerhört, oerhört tydligt i just det här samtalet. Bland annat nämndes flockpromenader, där förare går med ett flertal hundar som går snyggt och prydligt framåt, som något av det tråkigaste en hund kan uppleva. Det var faktiskt första gången där jag kände att jag inte håller med – alls. Jag köper rakt av att en hund behöver frihet i kopplet, alternativt lös, för att läsa tidningen, skutta runt och helt enkelt vara hund. Just nu, under min cellgiftsbehandling, är det till största delen så mina och Boyos promenader ser ut eftersom jag inte har varken ork eller energi till så mycket mer. Men i vanliga fall – särskilt om jag har fler hundar med mig, är den strukturerade promenaden mitt första alternativ.
Men Michael Ellis, som var den som yttrade just den här åsikten, nämner också att det är skillnad på husdjursägare (gemene man, alltså) som kanske inte lyckas hålla struktur på hemmaplan eller som inte ägnar jättemycket tid åt träning, och den som antingen jobbar professionellt med sin hund, tävlar eller på annat sätt tränar väldigt mycket med sin hund. Han menar att dessa hundar får så mycket struktur att de behöver lite tid att bara vara hund. Och jag köper det argumentet – faktiskt.
Det får mig att förstå på ett lite djupare plan, den konflikt som utspelar sig i den amerikanska hundvärlden just nu. Den finns här också, men eftersom USA använder sådant som elhalsband, prong collars och så vidare, så blir kontrasten där mycket större.
Jag tänker såhär; för några år sen hade jag många och väldigt givande samtal med en person som jobbar som väktare med hund. Vi pratade en hel del om kravställning på hund, och jag inser att det är en alldeles enorm skillnad på den kravställning man som yrkesarbetande med hund har på sin hund, och den kravställning man har när hunden är ens husdjur som inte behöver klara av mer än att föra sig socialt i samhället. Det blir verkligen två extremer, och därför går de inte att jämföra.
Och kanske är det denna kontrast som gör att det är så svårt, för så många, att förstå varför det är så viktigt att kunna korrigera sin hund på ett vettigt sätt.
Det är också här det är intressant, med tanke på att både Balabanov och Ellis jobbar med vad jag skulle benämna som en av hundrasernas elit; Belgisk Malinois. Det finns några bruksraser som verkligen är elithundar, och jag skulle inte råda en privatperson som aldrig haft hund, eller som bara vill ha en sällskapshund, att någonsin skaffa sig en sådan. Det är helt enkelt för mycket hund för oss vanliga döda att hantera.
Och jag tar mig friheten att säga just precis så, eftersom jag har delat mitt liv med en av Försvarsmaktens hundar. Jag och min Ella avgudade varandra bortom det mesta, och vår relation var av det där speciella slaget som jag förmodligen inte kommer att få uppleva med någon annan hund. Men hon var inte särskilt kul att leva med, eftersom hon hade just de egenskaper som krävs för att kunna arbeta i områden där det krävs extremt mycket av både hund och förare. Hon hade ett psyke jag inte träffat på i någon annan hund (förutom andra FM-hundar), energi som sträckte sig ut i rymden, en vilja och ett driv som aldrig tog slut.
Jag kommer inte att ha en sådan hund igen. Av lite olika skäl. Dels för att låta Ella vara den enda, precis som hon ville vara. Dels för att jag är äldre nu, och inte skulle orka med en sådan hund igen. 😀
Min alldeles personliga och smått privata övertygelse är att min uppfattning om hur man fostrar och lever tillsammans med en hund till 100% bygger på hur jag var tvungen att fostra och leva tillsammans med Ella för att hon skulle fungera. Visst tränade vi lite till och från, men det var mer för att hon tyckte det var så kul än för att jag hade ett mål med det. Men med en hund som Ella så är till exempel korrigeringar nödvändiga – åtminstone för mig som privatperson. Jag och Ella tjafsade mest om hennes energinivå och de beslut hon tog utifrån den. Det var så jag lärde mig att en hund som går upp i varv blir oemottaglig för instruktioner, och därför måste man hjälpa den att gå ner i energi. Ibland kräver det en fysisk korrigering – och ibland räcker det med verbal kommunikation, eller kroppsspråk.
Så även om jag själv inte är hundtränare, inte har några planer på att bli det, och inte heller lägger ner särskilt mycket tid på att träna mina hundar, så kan jag ändå relatera till och förstå varför det är nödvändigt med korrigeringar. Hade jag haft en annan hund som min första, hade det kanske sett annorlunda ut. Den egna uppfattningen om vad som är en hund och hur man hanterar dem färgas och formas onekligen i extremt hög grad av just den första. Jag misstänker att det också är därför jag upplever att Boyo är så vansinnigt annorlunda och märklig i jämförelse med henne. Jag börjar vänja mig, men det är två helt skilda sätt att tänka och fungera tillsammans med dem.
Dock inser jag, särskilt efter att ha lyssnat på de här superskickliga männen i deras långa diskussion, att jag har ett förhållningssätt till hundar som skiljer sig från de flestas. Jag tänker inte be om ursäkt för det, och jag fullständigt vägrar ansluta mig till kulten som rör positiv förstärkning. Efter att ha följt debatten mellan Zak George och Robert Cabral har jag insett och förstått att det verkligen är en kult, vilket jag finner oerhört obehagligt. Det är ett förhållningssätt som bygger mindre på hundens behov och mer på utövarens låtsade etik och moral samt självrättfärdighet för att känna sig som en bättre människa än den som tänker, fungerar och gör annorlunda.
För att på något sätt försöka avrunda, så kan jag säga att jag är sjukligt imponerad av människor som tränar och tävlar med sina hundar i extrema hundsporter, eller som jobbar inom militär, polis eller liknande yrken. De hundar som passar för den typen av tjänst är så vansinnigt coola att jag nästan går av på mitten. Jag önskar att jag hade energin, orken och lusten att engagera mig på det sättet i min hund, för det skulle vara skitroligt. Tyvärr känner jag mig själv väldigt väl och vet att det inte alls är min grej. Alltså får jag fokusera på det som jag tycker är ännu mer intressant – nämligen att ha en hund som fungerar tillsammans med mig, och i samhället.
Och har du lyckats läsa ända hit är jag imponerad. 😀