Jag är ganska precis mitt emellan min femte och sjätte cellgiftsbehandling, så tillfällena när ensamträningen av Boyo blir av sådär på riktigt är något oregelbundna. Men just nu mår jag rätt bra, och därför tog jag tag i just detta – alldeles nyss, faktiskt.
Vi har ju redan tränat på att han ska ligga i sin hundsäng medan jag går ut och stänger dörren. Vi repeterade ett par gånger med inte helt stängd dörr, för att sedan stänga den och öppna efter någon minut igen. Sedan blev det faktiskt, för första gången, en rejält längre stund.
Lite kort om hur jag själv uppför mig när vi gör det här.
Jag vill ju att han ska vara lugn när han är ensam. Alltså måste jag vara lugn när jag placerar honom där. Nu använder jag i princip aldrig en sån där pipig röst som vissa kan ha, utan jag har ett djupt, lågt tonläge när jag pratar med honom. Jag pratar dock så lite som möjligt – jag säger sitt och ligg, och ett bra när han är duktig. That’s it. Jag rör mig inte heller på något annat sätt än vanligt – möjligen lite mer målinriktat och bestämt.
Mitt mål är att det inte ska finnas plats för någon diskussion – han ska förstå genom den energi jag projicerar att det är såhär det är.
Jag var lite fundersam på hur det skulle gå för honom att vara ensam såpass lång stund. Inte egentligen för att han inte kan – för det kan han. Får han välja själv ligger han gärna på soffan, i min eller hans egen säng större delen av dagen. Men det blir ju lite annat när det är en uppgift, att lägga sig och sen faktiskt stanna kvar där.
Men han var faktiskt superduktig. Han låg kvar på samma ställe när jag öppnade dörren efter kanske tjugo minuter. Under tiden pysslade jag lite i köket, så han hörde med all största sannolikhet att jag inte lämnat honom ensammast i hela världen. Men nu ska vi träna på det här dagligen fram tills jag (tack och lov!) för sista gången behöver gå igenom biverkningarna av cellgifterna. Min plan är att om ett par dagar börja fippla med låset på dörren, så han vänjer sig vid att det låter.
Det känns lite smålöjligt att behöva bryta ner det här i så många steg. Ella var så lätt att ensamträna – jag var på många sätt bortskämd med henne, men då var hon ju i stället hopplös att leva med. Tänk att man inte kan få en hund som är precis mitt emellan. 😀
Trägen vinner, dock. Det har jag bestämt mig för helt på egen hand. Jag vill få ordning på det här, så att jag faktiskt kan fortsätta/återuppta umgänget med en av mina bästa vänner, eftersom vi oftast umgås genom att åka iväg på shoppingrundor. Vi har inte gjort det på flera år – vilket i och för sig går att skylla på Covid. Men ändock.
Så håll tummarna för att min muppiga hund blir en elithund när det gäller att vara ensam, även längre stunder – med mig utanför lägenheten! ♥