Nu har jag gjort min sista cellgiftsbehandling, och första veckan efteråt har passerat. Jag har varit alldeles för trött för att ensamträna med Boyo under veckan som gått, men nu börjar jag så sakteliga pigga på mig – och vi tränar vidare!
Vi hade en av våra daghundar här idag, och när hon gått hem var Boyo jättetrött (som vanligt – han blir alltid helt slut av att ha kompisar här, även om de inte leker). Som följd av min avslutade cellgiftsbehandling har jag fått för mig att göra en dödsrensning här hemma (helt vansinnigt när man precis är klar och faktiskt är väldigt sliten), vilket innebär att det varje dag slängs ett antal soppåsar. Idag var inget undantag.
Så jag stängde in Boyo i sovrummet, liggandes på sin alldeles egen säng. Han fick vara där medan jag höll på och rumsterade om med sopkassarna från köket, jag öppnade dörren och ställde dem utanför, stängde – jamen, ni vet. Rumsterade om, helt enkelt.
Sen satte jag mig och vilade lite (visst sade jag att jag är sliten efter hela cellgiftsbehandlingen?), och funderade lite. Boyo var knäpp tyst därinne, och så tänkte jag att nu, jävlar. Nu ska det tränas alldeles deluxe!
Så jag klädde på mig, gick ut, tog mina sopor och gick och slängde dem. Det inkluderar att öppna, stänga och låsa ytterdörren, prassel utanför dörren, steg nedför trapporna, porten som går upp därnere, samt steg på asfalten ute på gården.
Inte ett pip. Eller ja, inte så att jag hörde, i alla fall.
Jag var inte borta så länge. Soporna slängs här på gatan, så det tar bara några minuter. Men ändock – jag var utanför lägenheten, han var inne i den.
I min värld är det en enorm win.
Nu vet jag att folk gör lite olika och vill få lite olika respons från sina hundar när de kommer hem efter att ha varit borta. Jag tillhör de som inte vill ha en hysteriskt glad hund. Jag behöver inte ha den bekräftelsen – alls, faktiskt. Det jag vill ha är en lugn hund som inte blir hysterisk. Hysteriskt lyckliga hundar är stressade hundar, och det är ingen win alls i mina ögon.
Så när jag kommit in, besökt mitt damrum för att pudra näsan, öppnade jag dörren till sovrummet och gick lugnt in. Boyo mötte mig i dörren, men jag vill helst att han ska ligga kvar i sin säng och ta det lugnt. Han fick vackert gå och lägga sig där igen – och för den som undrar så sade jag helt sonika åt honom att gå och lägga sig. Som den schäfer han är gjorde han naturligtvis det, fick en gottis och ett bra – sen fick han komma ut ur sovrummet.
Det ska liksom inte vara några konstigheter, det där med att komma och gå. Det är dit jag vill nå, det är mitt mål.
Och just nu känns det helt klart görbart. Jag har ett par veckor på mig att träna det här innan det sätts på prov sådär på riktigt. I början av april påbörjas min strålningsbehandling, och det pågår så kort stund uppe på onkologen att han helt enkelt får lära sig att vara själv då.
Så från och med nu blir det daglig ensamträning, så att han klarar av att vara det sen. Själv är jag mest tacksam över att ha hittat ett sätt att hjälpa honom med det här, som faktiskt fungerar – för honom. ♥