Nu är det snart dags för allvar – alltså är det dags att höja nivån på ensamträningen med Boyo. Idag har vi en daghund som sover över, och som förmodligen kommer att vara här till och från under min strålningsbehandling. Alltså var det dags att se hur det fungerar att ha dem ensamma tillsammans.
Det fungerade över förväntan, faktiskt. Jag stängde in dem lite hastigt och lustigt, och gjorde lite annat. De fick vackert befinna sig i sovrummet i nästan 1½ timme – och det gjorde de med bravur. Nu var jag i och för sig kvar i lägenheten, men ändå. Vi har i morgon också, och då ska jag faktiskt gå ut ur lägenheten. Har ändå tänkt att jag ska ner i mina källarförråd och ta mig en titt (som del i min döstädning).
Sedan kommer jag att behöva lämna Boyo dagligen, helst lite längre stunder, tills det är dags för allvar på måndag. Särskilt som det är första gången på strålningen, och därför kommer att ta lite längre tid.
Jag kan inte nog beskriva hur imponerad jag är av min hund just nu. Han sköter sig superbra, för att inte ha varit ensam särskilt mycket. Dar apoi, det här kommer att underlätta så oerhört framöver. Bara att inte behöva hitta någon som kan hjälpa mig med honom, om jag bara behöver iväg en kort stund (typ; handla något, inbokade tider på ställen som ligger nära, iväg och ta blodprover, whatever – Dar, ni vet).
Mitt mål är att så småningom kunna ha honom i hela lägenheten när jag inte är hemma, utan att han får panik. Men även om det inte skulle funka, så är jag helt ok med att han får vara i sovrummet. Hellre det än inte alls. Och jag tror stenhårt på att en mindre yta ger mindre möjligheter för honom att stressa upp sig på.
Jag kan också berätta att jag redan nu börjat planera för hur jag ska bära mig åt med nästa hund. Det var sån enorm skillnad på Ella och Boyo – överhuvudtaget, även om de har stora likheter också (båda är schäfrar, till exempel), och jag gissar att det kommer att vara lika stor skillnad på nästa hund. Men jag tänker mig att det finns vissa saker som är viktigare än andra, och vissa sammanhang som är viktigare än andra.
De kommandon jag tänker lägga massor med krut på att lära en ny valp (när det nu blir av – jag skulle ju vilja ha en egen hund till) är sitt, ligg, kom och framför allt – stanna. Annat som också är väldigt viktigt för mig är att kunna föra sig i möblerade rum, och att gå snyggt och prydligt i koppel.
Men jag går händelserna långt i förväg. 😀
För tillfället är jag både imponerad och lite mallig över både mig själv och min hund. Med tanke på hur dåligt det har gått förut när vi ensamtränat är jag såååå nöjd med hur duktig han är nu. Om jag inte berättat det tidigare, kan jag skvallra om att han fått panik, gett sig på ytterdörren, tagit sig ut i trapphuset, rivit ner grejer inomhus… Sådär riktigt drygt – och pinsamt, med trapphuset. Tack och lov för goda grannar sådana gånger.
Men nu funkar det ju alldeles fantastiskt bra. ♥