Vi hade ett litet missöde med ensamträningen i fredags (igår, för mig, eftersom klockan är över midnatt och jag inte har gått och lagt mig än). Jag behövde gå till Ica, och frångick den rutin jag använt mig av och som fungerat bra hittills. My mistake.
Den rutin jag jobbat in både mig själv och Boyo på är att jag stänger in honom i sovrummet, varpå jag går runt och pysslar lite, tar mig en cigarett, lyssnar på lite musik – och därefter, när han liksom har landat i att han är själv i sovrummet, då går jag ut ur lägenheten.
Men igår (förrgår) kände jag mig lite stressad när vi skulle göra det här. Jag var trött efter att ha sovit knepigt ett par dagar på raken, och hade svårt att få arslet ur och komma igång med just ensamträningen. Så när jag väl bestämde mig för att NU är det dags, gick jag först ut en sväng med Boyo. När vi kom in fick han mat, och sedan stängde jag in honom i sovrummet för att på en gång ge mig av – utan musik, som jag brukar ha stå på när jag är ute.
Och Boyo, stackarn, flippade ur. Han skällde som en galning när jag gick – jag hörde honom en bra bit bort. Ica ligger bara några hundra meter bort, så det går fort att ta sig dit och hem. När jag kom hem hörde jag att han skällde igen; förmodligen hörde han mina steg och kände lukten av mig. Skallen lät som att de kom från trapphuset, så jag blev lite nervös.
Men när jag kom upp hade han brutit sig ut ur sovrummet, men befann sig tack och lov i lägenheten. Jag vill helst inte återuppleva de två tillfällen där han brutit sig ut i trapphuset – shit, vad pinsamt det var. 😀
När jag gick in i lägenheten ignorerade jag honom fullständigt medan jag klädde av mig och packade upp det jag handlat. När jag var klar fick han vackert följa med in i sovrummet och vänta där med stängd dörr medan jag gick på dass, tog en cigarett – och därefter fick han komma ut igen. Sedan ignorerade jag honom en bra stund till.
Det där var ju lite småjobbigt (för att inte tala om pinsamt – undrar just vad grannarna tänkte), tyckte jag, eftersom han varit så duktig hittills. Men jag inser ju att misstaget var mitt – jag ska inte stressa ut när jag har stoppat in honom i sovrummet. I stället ska jag hålla mig till att stänga in honom, gå runt och fippla lite här, ta det lite lugnt, och sedan gå ut. Allra helst lämna musik på i köket, så det inte är knäpp tyst.
Alltså, det känns väldigt omständigt, på många sätt. Jag önskar att han inte vore fullt så lättstressad som han är. Men nu är det så, och då får man hitta sätt att hantera det. Rutinen omkring att lämna honom själv får vara som den är just nu. Så småningom hoppas jag att det blir lättare, men vi är ju trots allt bara i början än så länge.
…
För att fortsätta berättelsen; jag hade tvättid idag och hade redan innan bestämt att det var ett ypperligt tillfälle att ensamträna Boyo. Särskilt som jag hade mycket tvätt och behövde vara nere i tvättstugan längre än vanligt. Jag insåg också att med tanke på gårdagens fadäs, var det läge att träna lite extra på det där med att stanna kvar i sovrummet. Det fick vi faktiskt kämpa lite med, innan han liksom kom ihåg att stanna faktiskt betyder stanna, inte springa efter matte och försöka tränga sig ut. 😀
Men till slut lyckades vi. Vi gjorde ett par vändor där jag släppte ut honom, och så fick han gå in igen. Till slut fick han stanna där, medan jag satte mig i köket en stund innan det var dags att gå. Någonstans under den stunden fick han lite småpanik och började skälla och krafsa på sovrumsdörren, och då röt jag faktiskt till att han fick hålla truten och gå och lägga sig. Därefter var det knäpp tyst.
Jag var borta i ungefär två timmar. Det är första gången jag varit borta så länge, faktiskt. Tvättstugan ligger i porten bredvid, och jag stod utanför porten och pratade i telefon medan maskinerna gick, till stor del för att jag skulle kunna höra om han fick panik. Till min stora glädje och tacksamhet var det dock knäpp tyst. Han var så duktig att jag passade på att springa över till en kompis ett par hus ner på gatan för att värma mig lite (och träffa hennes hund, som Boyo har känt sen han flyttade hem till mig som åtta veckor gammal valp).
Jag vet inte hur du som läser gör när du ensamtränar din hund, men jag vill ju inte ha ett helt hysteriskt bemötande från min hund när jag kommer hem. När jag kom in gick jag på dass och gjorde ett par småsaker, innan jag släppte ut Boyo som fick ett riktigt lyxigt tuggben som belöning för att han varit duktig. Det gjorde att han inte alls var stressad, och inte heller särskilt intresserad av mig.
Det som kändes superviktig med dagens träning var att ge Boyo en positiv upplevelse av ensamheten, till skillnad från igår. På måndag ska jag iväg på min första strålning, så det behöver ju liksom funka. Igår blev jag lite smånervös, men efter idag känns det som att han kommer att fixa det här – så länge jag gör min del och inte frångår rutinen.
…
Som ni ser är jag långt ifrån perfekt. Ibland har jag lite för bråttom och skyndar mer än jag borde (det var det där med underliggande otålighet). Det jag däremot är bra på är att ha en lugn, trygg och stabil energi, att kommunicera det jag vill, och i alla fall någon slags insikt om vad jag gör fel när saker skiter sig.
I morgon ska vi träna igen. Det är liksom bara att tuta och köra nu, eftersom det är på riktigt på måndag. Och just på måndag blir det nog ett par timmar, eftersom det är första gången på strålningen. Men det kommer att gå bra. Jag har förresten satt upp en lapp i trapphuset med information om att det är ensamträning, att jag kommer att vara borta nån timme om dagen under flera veckor, och att jag gärna vill få reda på om han låter illa under tiden så att jag vet vad jag har att jobba på.
Inte vet jag om du som läser det här får ut något av det. Om inte annat kanske det är kul att se att jag gör både misstag och fel lite då och då. Och jag tycker att det är helt rätt att vara transparent om det är något som går fel, som någon annan kanske kan ha nytta av.
För hur som haver; varken jag eller Boyo är perfekta – och vet ni vad? Det är helt ok. ♥