Det delades en artikel i en Facebookgrupp jag är med i – någon slags debattartikel, där skribenten tyckte att flexikoppel är av ondo, och är positivt inställd till ett förbud mot dessa. Jag läste några av kommentarerna, vilka i princip uteslutande gick ut på att det inte är något fel på flexikoppel i sig, utan på människan som håller i det.
Min personliga åsikt om flexikoppel är att de överlag suger. Vill man ha sin hund på långt koppel för ökad rörlighet kan man använda långlina i stället. Jag tycker att flexikoppel är svårhanterade på grund av det stora handtaget som är osmidigt att hålla i, och själva linan gör dessutom jävligt ont om den går av och råkar snärta till en någonstans på kroppen. Och ja, jag har varit med om det.
Det jag dock tycker är extremt underhållande i hela det här samtalet är att just flexikoppel är ok att använda om man bara gör det på rätt sätt, medan andra verktyg/hjälpmedel inte är ok att använda. Jag tänker närmast på saker som prong collar eller elhalsband, som just nu diskuteras in absurdum i USA.
Missförstå mig rätt – jag har svårt att föreställa mig att jag själv skulle använda endera, eftersom jag liksom alla andra i Sverige är så indoktrinerade med att det är fel. Till skillnad från många andra har jag dock inga svårigheter eller problem med att se att det kan finnas poänger med båda dessa – förutsatt att de används på rätt sätt utan att skada hunden.
Och det är det, just det uttrycket – utan att skada hunden, som är intressant i det här samtalet. Det finns rätt många saker att ta upp där, som jag tror att i alla fall en del kanske inte tänker på. Och det är förmodligen rätt många som tänker helt annorlunda än jag själv, och ett flertal stora hundtränare i USA (om än inte nödvändigtvis av samma skäl). Det var ju det där med att det inte är verktyget det är fel på, utan människan som använder det (jfr skjutvapen).
Om vi börjar med redskap/verktyg för att ha kontroll på sin hund – eller för all del, för att ge sin hund lite frihet… Kan vi försöka ta en liten titt på de redskap och verktyg vi använder på och med våra hundar, och vara lite objektiva?
Låt oss börja med helt vanliga halsband och koppel, tillika selar med koppel. Min uppfattning är att så fort vi sätter på hunden ett koppel, oavsett om det sitter i ett halsband eller sele, så begränsar vi hundens rörlighet. Om hunden får för sig att dra i kopplet av vilken anledning som helst och vi står helt still, så blir det en slags bestraffning, eftersom kopplet trots allt är av en viss längd, och hunden kommer inte längre än så. Hur vi än bär oss åt, så blir det ett tryck någonstans på hundens kropp, vilket troligtvis orsakar någon form av obehag.
Och det är förmodligen nu väldigt många invänder och säger att om man tränar hunden rätt så kommer den aldrig att dra i kopplet. Och det är förstås ett argument man kan använda. Men jag gissar att de flesta som har hund, vid något tillfälle har upplevt ett drag i kopplet, oavsett om det handlar om en jättespännande fläck på backen, en person hunden känner som den vill fram till, en annan hund den vill göra utfall mot, en hare, katt, fågel, fotboll, cykel, springande ungar – whatever, oavsett hur vältränad hunden är. Dessutom är det ju faktiskt så att innan man har hunnit träna sin hund så råkar den vara otränad och inte veta hur den ska bete sig med ett koppel.
För att ta just flexikoppel som exempel, så anser jag personligen att det är en fälla som många luras av. Man tror att det är så trevligt att låta hunden gå lite hur den vill, och det kan naturligtvis vara trevligt. Boyo får bitvis gå på långt (vanligt) koppel, vilket både han och jag trivs med. Men just för ögonblicket får trivseln hamna i bakrummet, eftersom min personliga åsikt handlar om lite annat än just det.
Mitt problem är när personer låter sina (ofta små) hundar gå på långt flexikoppel på cykelvägar som är tungt trafikerade av cyklar och annat (jag har fullständigt glömt bort vad de heter, de här grejerna som typ alla åker runt på). Det är nämligen inte alls ovanligt att flexikopplet löper över cykelvägen, vilket gör att alla som tar sig fram på hjul riskerar olyckor för både sig själva, hund och förare.
Dessutom, bara för att vara sån, är det inte helt ovanligt att hunden med flexikoppel flippar ur när den ser andra hundar – men människan har inte förstånd att ta in sin hund (och om det händer går det inte tillräckligt fort), vilket innebär att hundmöten kan bli rätt otrevliga.
Och jag kan inte tycka att det är schysst av hundens människa. Snarare tycker jag att det är vansinnigt oansvarigt och arrogant. Varför vill man utsätta sin hund för risken att råka ut för en olycka, bara för att man vill att den ska få gå precis där den vill och missa den struktur som en promenad faktiskt kan bidra med.
Det är märkligt att vissa saker, som kan användas på helt fel sätt och orsaka skador inte bara på hunden utan faktiskt också på människor och djur runt omkring, tillåts, medan andra redskap är förbjudna, som när de används rätt, förmodligen kan göra en alldeles enormt stor skillnad i framför allt hundträning.
Jag vill här starkt poängtera att jag inte förespråkar användning av varken prong collars eller elhalsband. Jag är dock rätt övertygad om att de kan ha en väldigt positiv effekt – förutsatt att de används på ett sätt som inte skadar hunden. Jag har träffat på elhalsband i helt andra sammanhang, och vet till exempel att lägsta styrkan är väldigt, väldigt låg. Om man tänker sig att en hund har betydligt mer päls mellan hud och halsband än vad vi har om vi skulle prova på oss själva, så är sannolikheten att det faktiskt gör ont, rätt liten. Som jag förstår det så är tanken inte att det ska göra ont, utan att det ska fungera ungefär som när man stöter till hunden med fingrarna för att avbryta ett väldigt starkt fokus, eller ett beteende som inte är önskvärt.
På den fronten kan jag naturligtvis ha fel, men ingen av de hundtränare jag följer pratar någonsin om att använda högsta styrkan, utan den lägsta.
Vilket för övrigt får mig att tänka på något annat som verkar vara stort bland väldigt många. Detta att hunden ska besparas alla obehagliga upplevelser. Livet ska tydligen vara solsken och party hela tiden, för annars är det synd om hunden. Och om hunden skulle råka uppleva något obehagligt eller otäckt så har den varit med om ett trauma och så måste det tränas i tid och evighet för att den ska ta sig igenom eländet, om det ens är möjligt.
Hur vore det om vi i stället lät våra hundar ta sig igenom obehag för att lära sig? Är det inte det vi vill att våra barn ska göra – lära sig hantera obehag, motgångar och så vidare, för att inte bryta ihop av minsta lilla senare i livet?
Som exempel på det kan jag ta Boyo och hur han tycker att det är otäckt med fyrverkerier på nyårsafton. Jag är ju lite ovan vid det, eftersom Ella inte brydde sig – och om hon brydde sig så blev hon skitarg och skällde ut fyrverkerierna (både inne och ute). Boyo vill helst gömma sig. Och där finns det ju radvis med alternativ; jag skulle kunna träna honom i att tycka att det är skitkul med fyrverkerier, jag kan tycka synd om honom och dalta, eller så låter jag honom vara så att han lär sig hantera obehaget utan att gå sönder.
Min personliga preferens är sistnämnda. För det är nämligen så att det uppstår obehagliga upplevelser nån gång emellanåt, och jag föredrar att han har i alla fall någon slags koll på hur han ska hantera det utan att jag lägger mig i. Samma sak gäller för övrigt sådant som kloklippning och liknande också. Han tycker inte att det är skitkul, men har fått lära sig att det bara är att gilla läget. Ju mindre han beter sig som en mupp, desto fortare blir vi klara – och så blir det antingen gottis eller bus efteråt. Jag misstänker att det säkert finns någon som tror att jag misshandlar min hund svårt när det är dags att klippa klor, och så är det naturligtvis inte. Men jag accepterar inte tjafs och sprattel hur som helst. Inte blir jag nervös och stressad heller. Jag bara upplyser om att nu är det dags att sluta sprattla och ligga still, så vi blir klara. Och om någon undrar, så kan det innebära att jag tar i honom med händerna för att få honom att förstå att det är dags att skärpa sig.
Ibland tycker jag att många verkar tro att deras hundar är gjorda av glas och inte tål att man är bestämd, sätter gränser och kräver lite ordning och reda. Utan struktur blir det anarki, och det mår ingen bra av. Jag skulle inte vilja leva i en anarki, eftersom jag inte mår bra av kaos. Mitt främsta mål, både för mig själv och de hundar jag umgås med, är balans. Det finns ju ingen poäng i att påstå att jag är perfekt. Jag blir irriterad och ibland förbannad. Men på det stora hela så anstränger jag mig för att vara i balans i så hög grad som möjligt, eftersom jag anser att det gynnar både mig själv och de djur jag har omkring mig (jag räknar in min katt Molly i detta).
Och när det gäller det här med förbud av diverse redskap och verktyg, så kan jag tycka att de flesta borde ta sig en titt på vad de själva använder och hur det påverkar hunden, innan man börjar fördöma annat. Framför allt om man är fokuserad på att träna sin hund, såsom så många verkar vara.