I början av maj kommer jag att vara helt klar med strålningen – och är då helt klar med alla behandlingar (förutom tabletter jag ska äta under fem år). Det innebär att jag kommer att bli piggare och faktiskt orka med livet på ett helt annat sätt än jag gjort det senaste halvåret. Även innan cellgifterna var jag trött på grund av alla tankar, operation och så vidare. Men snart vänder det sådär på riktigt! ♥

I och med att jag kommer att bli piggare och orka med livet, så kommer jag också att orka med att aktivera min hund. Nu har jag i och för sig världens bästa hund som är en riktig soffpotatis. Men han gillar att göra saker, och även om han har varit superduktig under hela behandlingstiden, så förtjänar han att få använda hjärnan litegrand.

Jag har inte den blekaste aning om vad du som läser här gör för att aktivera din hund. För egen del är jag ju som sagt var inte superintresserad av att träna min hund sådär som många andra är. För mig är det inte heller skitviktigt att han är skitduktig på det han gör – bara han gör något han tycker är roligt. Gärna lite olika saker, även om han själv nog tycker att lydnad är allra roligast.

Ella tyckte ju att det var skitroligt att leta godis i olika miljöer. Boyo tycker också att det kan vara roligt, men inte alls på samma vis som hon. Däremot tycker han (hon också) att det är jätteroligt att hoppa upp på höga stenar och stå där och se cool ut (och han tycker verkligen det, jag skojar eller överdriver inte).

Med tanke på att vi knappt har rört oss alls under flera månader, så är det allra första och viktigaste att vi båda två börjar gå ordentliga promenader. Än så länge orkar jag inte gå så jättelånga promenader – men vi går ordentliga promenader kanske 3/4 dagar i rad. När jag orkar lite mer hoppas jag att vi hinner gå lite i spåret och uppe i skogen innan det börjar bli för varmt (jag och Boyo är lika jävla värmeintoleranta båda två). Annars får det vänta till hösten. Men vi behöver båda två träna upp kondition och för min personliga del, också uthållighet och styrka i framför allt benen.

När Ella var liten och unghund – innan hon blev lämplighetstestad för Försvaret, ägnade jag rätt mycket tid åt att aktivera henne dels med godissök i diverse miljöer/underlag, men också genom att låta henne klättra upp på diverse märkliga ställen. Här i området där jag bor finns det till exempel en stor, grön låda som står på höga ben och har en stege upp till ett galler man kan stå på. Tror det förvaras sand i de där metallådorna. Hon klättrade uppför stegen, och sen slängde hon sig handlöst ner. Ingen som helst överlevnadsinstinkt där.

I höstas lyckades jag faktiskt få Boyo att klättra upp där också – jag var vansinnigt impad av honom, eftersom han, till skillnad från Ella, har en rätt stor dos överlevnadsinstinkt. 😀 Men den typen av aktivitet ska vi också sätta igång med, eftersom jag tycker att det är bra gympa för både kroppen och skallen.

Sen finns det ju något både jag och Boyo (och Ella, för den delen) tycker är skitkul. Det är att besöka lekplatser för barn – uppenbarligen när det inte är några barn där. Vi har flera lekplatser runtom på olika avstånd, som är alldeles fantastiska. Det finns vissa saker jag tycker är skitbra för aktivering av hund. Dels klätterställningarna – gärna om de har en tunnel. Där brukar jag kasta ut godis, så att hunden får hoppa/klättra upp och sen leta gottis.

På åtminstone ett par av de lekplatser vi har i närheten finns dessutom möjlighet att låta en hund gå balansgång. Det kan vara låga “staket” – raka pålar som ligger tvärs över stående pålar. Boyo har inte världens bästa balans, men han brukar bli bättre om vi gör det lite då och då. Dessutom, något jag verkligen gillar, är att låta honom hoppa upp på en sån där jättestor gunga som man kan vara flera personer i (typ nätbotten), och låta honom hålla balansen medan jag skjuter på.

Och på tal om skog och balans – något annat jag tycker är både roligt och bra är att låta Boyo gå balansgång på liggande träd. Gärna som har lite höjd, så han inte kan fuska och liksom glida ner med baktassarna som han gärna gör om det är för nära backen. Han brukar vara superduktig på det, när han inte har något val.

Sen är det ju så att min hund är väldigt okoncentrerad och lättdistraherad. Minsta lilla ljud eller rörelse gör att han tappar tråden i vad han håller på, och så får man mer eller mindre börja om från början. Det är ju tur för oss att han inte behöver bli skitbra, även om jag personligen skulle uppskatta om han klarade av att slutföra det han håller på med oftare än inte. 😀

För att återgå till promenaderna – framåt hösten, när i alla fall jag förhoppningsvis har återfått lite mer kondition, uthållighet och så vidare, ska Boyo få börja gå med klövjeväska igen. Vi var igång rätt bra tidigare, men så kom sommaren, sen kom hösten med alla besked om operationer, cellgifter och så vidare, och då blev det inte så mycket av det hela. Men eftersom jag gärna vill bygga lite vardagsmuskler på honom (han behöver verkligen inte bli en muskelknutte), särskilt nu när vi varit så inaktiva, så vill jag sätta igång med det igen.

I övrigt; På grund av Boyos oförmåga att koncentrera sig är lydnad någonting vi får ägna oss åt inomhus. Han klarar ju knappt av att katten rör sig, så ni förstår ju graden av hur lätt han blir distraherad och tappar koncentrationen. Det är rätt seriösa #facepalm på den.

 

Hundliv – livsstil

Den 4 juni 2019 förlorade jag Försvarsmaktens Ella till ålderskrämpor och juvertumörer.

 

Den 12 februari 2020 åkte jag till Skåne fram och tillbaka på en dag för att hämta hem min nya hundvalp, Boyo.

 

Följ mig på resan med att uppfostra en valp till en jättehäftig hund!

 

Välkommen!
/Malinka P.

Hundfolk

Detta är personer och/eller organisationer som jobbar på ett sätt som överensstämmer med min egen filosofi om vad som gynnar relationen mellan människa/hund på bästa sätt.

 

Translation

Arkiv
Kategorier