Så fort det finns någonting man kan ha starka åsikter om – gärna uppblandade med värderingar, sin egen etik och moral, så skapas gärna en åsiktskorridor när det är flera individer som har samma åsikter, värderingar och så vidare. Det här med hundar är ju en sådan sak.
En av sakerna som händer när man har med åsiktskorridorer att göra är att alla som befinner sig i samma hejjaklack peppar och stöttar varandra och befäster den här idén till ibland absurda proportioner. Bra exempel på det är – återigen hundvärlden (som oss alla veterligen innehåller minst två av dessa korridorer), men också Sverigedemokraterna, vissa religiösa riktningar (och då pratar jag inte om islam, utan faktiskt svenska, kristna inriktningar), annan politik… tja, listan kan nog göras oändlig om man orkar ägna sig åt det, vilket jag inte gör just för ögonblicket.
Det finns säkert de som undrar varför jag inte tillåter kommentarer här på bloggen – har det med nämnda åsiktskorridor att göra?
Faktiskt inte. 🙂
Det har enbart att göra med spam, och att jag verkligen inte står ut med att sortera och slänga spamkommentarer stup i kvarten. Trots att jag har säkerhetsåtgärder så blir det ändå spam, och det är bland det värsta jag vet. Alltså inga kommentarer.
Har man åsikter, oavsett vilken sorts, kan man naturligtvis lämna dem på Facebook eller Twitter, där jag delar mina inlägg. Det enda jag förväntar mig är att man håller god ton och att kommunikationen är vettig.
…
Kommer ni ihåg att jag berättade (för ett tag sen) att jag fick ett vykort med beröm och pepp för att jag står upp för mina åsikter i en värld där allas åsikter ska vara så likriktade som möjligt? Eller, jag minns inte om jag skrev att det var just det som stod (ungefär), men så var det.
För ett par dagar sedan fick jag ett brev från samma person. Ingen underskrift – personen vill vara anonym, och väljer därför att skriva ett helt vanligt, gammalmodigt brev på papper, utan att skriva under. Det går såklart bra, det med.
Det jag tycker är värt att ta upp i det här brevet är att personen i fråga i slutet skriver att hen inte alltid håller med mig, utan snarare tycker precis tvärtom. Och om det inte framgått – man måste verkligen inte tycka, tänka eller göra som jag. Mitt mål med den här bloggen är att belysa andra perspektiv än enbart positiv förstärkning och visa att det finns andra sätt att tänka, tycka och göra – och det behöver inte vara fel. Det är bara annorlunda mot positiv förstärkning som är just en sån där åsiktskorridor som i det närmaste har blivit en kult.
För att fortsätta om varför det är värt att ta upp just detta; det tillhör inte vanligheterna att en person som har åsikter som är totala motsatsen till hur jag själv tänker faktiskt är kapabel att föra ett vettigt samtal, eller klarar av att kommunicera på ett sätt som är konstruktivt. Det tillhör ovanligheterna just för att personer av andra åsikter än jag ofta är känslomässigt engagerade och tar mitt sätt att tänka som en personlig förolämpning.
Så när det dyker upp en person som klarar av att kommunicera omkring det här på ett sätt som visar att hen är ok med att man tycker, tänker och gör olika – då blir jag impad.
I min erfarenhet är det nämligen så att det är svårt att på ett vettigt sätt kommunicera och diskutera med personer som har det här extrema känslomässiga engagemanget. De är, i min erfarenhet, självrättfärdiga och självgoda och det är inte ovanligt att höra/läsa “jag skulle aaaaaldrig göra så mot min hund”, som för att berätta för omvärlden vilken fantastisk människa de är som minsann aaaaaldrig skulle göra si eller så, för det är så förskräckligt elakt.
Att prata med en person med den inställningen är att göra sig själv till boven i dramat utan att ens veta om det. Gör man inte helst precis exakt som de tycker, så är man en ondsint människa som misshandlar sin hund svårt, troligtvis borde beläggas med djurförbud, betala hutlösa böter, kanske till och med sitta i fängelse för djurplågeri.
Alltså, ni ser ju hur absurt det blir.
Det finns faktiskt flera sätt att vara tillsammans med hundar. Det säger till och med flertalet av de hundtränare jag följer; Cesar Milan, Robert Cabral, Larry Krohn, Will Atherton – och flertalet till. Jag har hört dem alla säga “mitt sätt är inte det enda – men det fungerar”.
Det är dock ingenting jag någonsin har hört sägas av någon som ägnar sig uteslutande åt positiv förstärkning. Ich sag bloß’.
So – till dig som skrivit både vykort och brev till mig – tack för att du visar att det finns någon enstaka person därute som inte alltid håller med mig, men som ändå kan kommunicera på ett vettigt vis. Jag uppskattar det. 🙂
…
Och bara för att det trots allt är min blogg och jag kan skriva det jag har lust med, vill jag bara avsluta med att förtydliga min inställning till just positiv förstärkning.
Positiv förstärkning är ett jättebra – faktiskt alldeles fantastiskt verktyg, när man vill lära sin hund en specifik uppgift, såsom sitt, hinlegen, stanna, gör si, gör så – und so weiter. Jag använder själv positiv förstärkning när jag ska lära Boyo något nytt, eller när jag behöver peppa honom i uppgifter han tycker är lite märkliga, lite läskiga eller obehagliga.
Dock så är det ett verktyg. Inte det enda verktyget. Jag har flera verktyg i min verktygslåda, och positiv förstärkning är det jag använder minst. Inte för att det är dåligt, utan för att det inte är särskilt intressant för mig i någon större utsträckning. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; jag är mer intresserad av en mer naturnära kommunikation som hunden förstår naturligt.
Ich bin nicht heller intresserad av positiv förstärkning som livsfilosofi när det gäller hur jag umgås med hundar. För mig blir positiv förstärkning använd i överflöd ett sätt att konstant ljuga för hunden, och i min erfarenhet kan man inte ljuga för en hund. Av det skälet är det viktigare för mig att kunna kommunicera öppet och ärligt med kroppsspråk, mimik, ögon och så vidare. Det är ett helt annat förhållningssätt, och jag är medveten om det. Alla måste inte tycka, tänka eller göra som jag.