Att det finns många hundar med olika mentaliteter tror jag de flesta är överens om. Min personliga erfarenhet är till största delen med hundar som har mycket gott självförtroende, höga tankar om sig själva, som älskar livet och tar för sig rejält utan att fundera över eventuella konsekvenser.
Under de år jag haft egen hund, och umgåtts med andras hundar, har jag bara träffat på en riktigt försiktig hund. En av mina tidigare daghundar var på grund av sin bakgrund oerhört försiktig i början. Men trots hennes försiktighet tyckte jag ändå att det märktes rätt tydligt att hon klarade av mer än man trodde – och det gjorde hon, med rätt stöttning.
Nu har jag kontakt med en helt annan hund, som på många sätt påminner om min tidigare daghund. Det är två helt skilda hundar, är/var försiktiga och skygga av helt olika anledningar, men har ändå en hel del gemensamt.
En sådan sak är vad åtminstone jag personligen tror att de klarar av. Min personliga åsikt är att de klarar av betydligt mer än deras människor tror, om man bara stöttar med trygghet och stabilitet. Det som gäller är dock en rejäl fingertoppskänsla och förmåga att läsa av hur mycket man kan pusha, när man behöver backa och låta hunden ta tid på sig, och när man kan börja pusha igen.
Hunden jag har kontakt med just nu kommer inte att bli en daghund, men han ska bo hos oss några dagar i slutet av augusti när hans människa ska iväg. Vi har träffats flera gånger redan och kommer att träffas flera gånger till innan det är dags, för att låta hunden vänja sig vid framför allt mig. Det är en mycket ung hund – han kommer att vara ungefär åtta månader gammal när han ska vara hos oss.
Det känns lite småskumt att skriva om en ras jag har väldigt lite erfarenhet av (även om en av mina daghundar faktiskt kommer från samma uppfödare), men jag tar mig friheten att göra det ändå.
Hunden i fråga är en blandning mellan Shiloh schäfer och Wolfdog. Vet inte hur det ser ut med procentandelen varg i honom, men med tanke på hur skygg han är och hur stort flyktbeteende han har, så gissar jag att det är relativt stor procent varg. Mer i honom än i min daghund, är min misstanke.
Jag har ingen som helst personlig erfarenhet av Wolfdogs. Jag har aldrig träffat en ren Wolfdog, och det är inte heller en ras jag skulle välja att ha. Nu är jag i och för sig oerhört förtjust i daghunden med samma raser i sig, men jag vet inte hur stor del som är just Wolfdog i henne heller.
Dock har jag ägnat en hel del tid åt att framför allt titta på Youtubekanaler som behandlar Wolfdogs – särskilt Animal Watch, där kvinnan som driver kanalen (som för övrigt heter Anneka Svenska) själv har flera stycken, och dessutom ägnar mycket tid åt wolf rescue (hur tusan översätter man det på ett vettigt sätt?). Det lilla jag “kan” om Wolfdogs har jag lärt mig där, och det är delvis det jag kommer att använda mig av när den här hunden är hos oss.
Väldigt kortfattat handlar det om; jag kommer inte att engagera mig i att tvinga mig på den här hunden för att hälsa, klappa eller något annat, däremot kommer jag att strö hundgodis omkring mig och på det viset locka till kontakt (det har vi redan gjort, och det funkar), och jag kommer att erbjuda honom ett tryggt och stabilt ramverk där vi fungerar tillsammans, och en trygg och stabil stöttning i nya, okända och läskiga situationer (vilket verkar vara allt han inte upplevt ännu).
Jag har en enorm fördel i allt det här.
Jag har Boyo.
Boyo är en alldeles fantastisk hund att ha med som stöttning och vägvisare för hundar av det mer osäkra och försiktiga slaget. Man kan säga mycket om min hund, men han är väldigt öppen och framåt, han älskar allt och alla, han är nyfiken och glad, han tar för sig utan att fundera särskilt på eventuella konsekvenser, han liksom bara förutsätter att allt är till hans fördel. Och han är verkligen helt fantastisk när det gäller att visa andra hundar hur livet fungerar för honom. Han är sååå bra på det viset, min hund.
Men jag tänkte att jag skulle ta och skvallra (och småskryta lite) om vad vi lyckats åstadkomma på de få gånger vi träffats hittills. Den här unga hunden och Boyo kom överens redan från start. Jag tror att Boyo ser lillkillen som en lillebror, och lillebror ser definitivt Boyo som en superhäftig storebror.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi setts hittills, men tre nyckelhändelser har skett, varav två är gigantiska i mina ögon.
Vi har gått ett par korta promenader tillsammans. Det kan låta lite löjligt, men på samma sätt som Boyo är supermammig, är den här hunden också det. Lägg till skyggheten mot andra människor än hans egen, så blir det rätt stort. Sen att han är ovan vid att gå på mitt sätt – det kommer han att lära sig.
Hans matte använder en permobil, så han har aldrig gått i trappor. För någon vecka sedan testade vi en superkort liten trappa utomhus – och det var superläskigt, tyckte han. Men med stöttning (och ytterst lite krav) från både mig och Boyo, tog han sig ner och upp för kanske tre trappsteg, flera gånger om. Hur duktig som helst.
Igår var de här igen, och vi lånade med oss den här hunden för att trappträna i trapphus. Det var första gången han var i vårt trapphus, och bara att gå in genom porten var ju lite läskigt. Men han kom in, och efter lite allmänt velande så tog han sig upp ända till tredje våningen där jag bor – och ner igen. Så jäkla superduktig.
Men det häftigaste av allt hände efter gårdagens trappträning. När vi gått ut igen och väntade på att hans matte skulle komma tillbaka, så kom han och tryckte sig mot mitt ben och jag fick klappa om honom ordentligt. Han som liksom har flytt så långt kopplet räcker om jag kommit för nära tidigare. Sen skall det givetvis erkännas att så fort hans matte dök upp igen, dög jag inte längre. 😀 Men bara det att han sökte stöd och trygghet fick i alla fall mitt hjärta att smälta.
Det ska bli otroligt intressant att se hur det här går. Jag hoppas att de dagar han ska vara hos oss räcker för att Boyo ska hinna utöva tillräckligt mycket inflytande på den här hunden, för att ge någon slags varaktig förändring. Förhoppningsvis kan vi stötta honom tillräckligt för att han ska övervinna litegrand av sin osäkerhet, men det återstår att se.
.. och det ska också bli spännande att se just hur trött Boyo kommer att vara efter den veckan. Veckan innan kommer en av våra daghundar tillbaka efter sin långa semester, och hon är här varannan vecka. Han blir supertrött bara av det, så det blir långa tre veckor innan han får vila ordentligt, stackarn. 😀