Häromdagen satt jag av någon anledning och funderade över likheterna mellan Ella och Boyo – och de är många. Båda är schäfrar. Båda är svarta. Båda är sådär lite löjligt levnadsglada, överdrivet sociala, älskar allt och alla och tar för givet att allting kommer att bli fantastiskt. Den största skillnaden är att Ella var ungefär en miljard gånger mer intensiv än Boyo, i alla kategorier.
Jag har ju min alldeles personliga historia som ger mig en mängd svårigheter. De flesta av dem är bättre idag än de varit, men jag skulle fortfarande inte säga om mig själv att jag är en sprudlande person som förväntar mig bra saker av livet.
Och det är där insikten kommer in.
Jag insåg nämligen att med två hundar (en i taget) med samma inställning till livet – att det är skitkul, ashäftigt, att allt ska upplevas helst samtidigt, att det inte finns några negativa konsekvenser, bara en massa kärlek och roligheter – så är det kanske det jag behöver lära mig. Universum kanske försöker lära mig det, men jag är så jävla trög att jag behöver två hundar (kanske fler, vem vet?) för att fatta det. 😀
Det här är egentligen ingenting jag brukar skriva om på just den här bloggen, men eftersom det har med hundar att göra tycker jag ändå att det är värt det.
Jag har sagt det förut och säger det igen; den största lärdomen jag drog av Ella var förmågan att sätta gränser. Innan henne visste jag inte hur man gjorde, men hon tvingade mig att lära mig det. Väldigt behändig hund på det viset, min Ella. Men nu förstår jag ju att också hennes livsglädje och allt annat, också är något att lära mig av. Tur att jag har Boyo som påminnelse.
Vad har du lärt dig av din/dina hund/ar? Om dig själv, vill säga. Hur har du utvecklats som person, genom dina hundar? Visst är det intressanta saker att fundera på. 🙂