Gammalt tjat, jag vet. Men ni får leva med det. 😀 Jag kom nämligen att tänka på en händelse för några år sedan, och det satte igång en tankekedja jag vill skriva ner. Boyo var inte så gammal, och jag hade en bokad tid jag behövde iväg på. Jag fick hjälp av en bekant som kom och tog en promenad med Boyo under tiden jag var upptagen. Och det är här diskussionen rörande träning versus ledarskap kommer in.
Alla har hund på olika sätt. Alla har olika metoder för hur man kommunicerar, hanterar och tränar sin hund. Alla har olika förhållningssätt till hund som koncept. Det är liksom en alldeles egen hundkultur man har i sitt eget hem – där tror jag att vi kanske kan vara överens.
Personen som hjälpte mig är hundtränare inom positiv förstärkning. Vi hade rätt många intressanta diskussioner, där våra åsikter gick brett isär. Jag tror att vår grundtanke har ungefär samma mål, men vägen dit skiljer sig rätt rejält.
Vid just det här tillfället – och långt efter det (han är fortfarande inte perfekt, men det måste han inte heller vara), hade Boyo en enorm separationsångest. Det kan man ju hantera på en rad olika vis, och jag har – givetvis, min personliga syn på hur åtminstone jag skulle hantera en superstressad hund.
I min värld finns det saker vi inte kan träna bort hos en hund. Inte såsom jag tolkar ordet “träna”, i alla fall. För mig innebär “träna” att lära in ett beteende, inte att ge hunden utrymme att gå igenom en känsla och komma ut på andra sidan.
Och det är där, gott folk, en av de största skillnaderna ligger mellan hundträning och ledarskap.
Det är jättebra att kunna träna sin hund. Självklart behöver man kunna träna sin hund, åtminstone i vardagslydnad. Men träning har inte ett skit att göra med hundens stressnivå, hundens energinivå, huruvida den är nåbar, och så vidare. Inte ett skit.
Det finns vissa saker där positiv förstärkning är alldeles fantastiskt bra. Jag har aldrig förnekat det. Det är ett jättebra verktyg att ha i sin verktygslåda när det gäller hundar. Notera att jag skrev ett verktyg. Inte det enda verktyget.
För ledarskapet har att göra med förmågan att kunna hantera sin hunds känslor. Särskilt när det blir känslor som är lite jobbiga.
Stress. Rädsla. Osäkerhet. Skygghet. Intensitet. Och så vidare, i all oändlighet…
Jag har hellre en hund som upplevs som ouppfostrad, men är mentalt stabil och balanserad, som hör vad jag säger och kan följa direktiv, som kan slappna av och njuta av livet, än en hund som förvisso är vältränad och lydig, men hela tiden är på spänn, som är märkbart stressad, lättskrämd, markerar mot andra hundar eller människor, och så vidare.
Och jag anser att det finns vissa saker vi inte kan träna bort. Vi kan lära hunden ett annat beteende, men beteende och sinnestillstånd är inte samma sak. Och det är sinnestillståndet som är intressant – i alla fall för mig.
Du undrar kanske varför jag tycker att sinnestillståndet är viktigare än beteendet?
Jag tycker att sinnestillståndet är viktigare än beteendet, därför att en hund som är lugn och samlad är lättare att nå fram till, och därför lyssnar på det jag har att säga i vilken situation som helst. Plus att hunden mår mycket bättre av att vara trygg och stabil, än att gå runt och vara uppvarvad, stressad, inte veta vad den har att förhålla sig till, ta på sig mer ansvar än den behöver, och så vidare.
Det är inte schysst mot hunden att lära den en massa saker, men inte vara ledare nog att kunna ta den igenom obehagliga känslor. Obehag är en del av livet, och det enda som gör skillnad – oavsett om man är människa eller hund, är huruvida man lärt sig att ta sig igenom det på ett vettigt sätt. Och eftersom vi liksom agerar hundens “föräldrar” är det baske mig vår plikt och skyldighet att stötta dem om och när det behövs, inte lära dem att maskera det beteende som är resultatet av känslan.
Det går inte att jämföra träning av hund med ledarskap. Det är två helt skilda saker. I hundträning kan man absolut använda positiv förstärkning, men livet består av mer än hundträning. Jag vet att både dominans och ledarskap är begrepp som klingar illa inom hundvärlden, och jag tycker att det är synd. För mig har ledarskap ingenting att göra med att vara elak mot sin hund, att använda våld eller på annat sätt göra skada. I min värld är ledarskap att vara tydlig, trygg, stabil och balanserad så långt det är möjligt.
Och jag säger “så långt det är möjligt”, eftersom vi alla är människor och ingen är perfekt. Jag skulle ljuga om jag sade att jag är det. Jag har överlag kort tålamod och kan vara lättretlig och grinig när Boyo får för sig att det är hans idéer som gäller. Men jag kan också vara väldigt tålmodig och vänta ut honom om och när det behövs.
Och för att återkoppla till handhavandet av en hund som är stressad eller går igenom någon annan sorts obehaglig känsla – vad skulle jag ha gjort?
Jag ger inga valmöjligheter. Om hunden är så påverkad av sin egen negativa känsla så tar jag kopplet och bara går. Jag ger den inte utrymmet att drunkna i sin egen känsla. Om jag går måste den åtminstone börja förhålla sig till kopplet, vart vi är på väg, sina egna ben, vart jag är någonstans, och så vidare. Det beror givetvis på just hur stressad (eller vad annat) hunden är, men gör man så ger man i stället hunden möjlighet att luta sig mot en stabil bas. Det ger trygghet, och hunden får möjlighet att pusta ut och ta sig igenom den där obehagliga känslan och komma ut på andra sidan.
Vill jag stötta en stressad, nervös, skygg, osäker eller rädd hund, är det inte – i min värld, bör tilläggas, träning jag bör ha som första åtgärd. Vill jag stötta en sådan hund gör jag det bäst genom att vara den där lugna, trygga, stabila och balanserade personen som tar kommandot och säger att nu ska vi göra si eller så. Om jag själv befinner mig i ett sådant tillstånd skulle jag föredra att ha någon bredvid mig som har just de egenskaperna, i stället för någon som envisas med att vilja att jag ska bete mig på ett annat sätt.
…
Det här är mitt sätt att se på det. Du får gärna tycka annorlunda. Jag har inte ensamrätt på förhållningssätt till hund. Jag har inte heller något facit eller sanning. Dock är det här ett sätt att fungera på som fungerar för mig. Jag köper rakt av att det inte fungerar för alla. Vi är trots allt olika.
Men om du är nyfiken finns det många intressanta personer att följa. En del av dem är utpräglade hundtränare, men har ett sätt att vara som gör det intressant att se hur de för sig omkring och tillsammans med hundar. Sen finns det andra som ägnar sig mer åt det jag tycker är viktigt.