Jag har ägnat de senaste dagarna åt att titta på ett par nya serier jag inte sett förut, om hundar med diverse problem, som får hjälp. Båda serierna finns på Disney+, om någon är intresserad. Den ena är Cesar Milan: Better Human, Better Dog, och den andra är Uppdrag: Hund (National Geographic) med Matt Beisner.
Jag vet ju att säkerligen de flesta av er som läser inte alls gillar Cesar Milan, och det är ju valfritt. Om jag får gissa (och det får jag, eftersom det är min blogg) skulle jag tippa på att ni inte heller skulle gilla Matt Briesner.
För en gångs skull tänker jag inte hylla någon alls till skyarna, och jag tänker inte heller kritisera någon. Den här gången ska jag prata om mig själv och min egen hund.
Överlag är Boyo en supertrevlig hund. Han är väldigt snäll, han är en soffpotatis deluxe inomhus, han är bra på hundspråk och går bra på promenader tillsammans med andra hundar, han har bra koll på vår relation och hur vi kommunicerar (vilket vi framför allt gör genom kroppsspråk och mimik), han tar för givet att hela världen är fantastisk, värd att undersökas, och att alla älskar honom lika mycket som han älskar dem. Han är ju kul på det viset.
Sen har han ju såklart en del mindre kul sidor. Dels att han är så förbannat mammig, så till den milda grad att det kan bli pinsamt ibland. Hans på-knapp gör att han går upp i energi väldigt snabbt, särskilt när det händer saker han tycker är skitkul (vi får besök, vi ser harar/kaniner/katter/fåglar osv ute). Mellan honom och mig själv har han fattat det där med personal space, och när han inte fattar räcker det med att jag är tydlig så backar han. Det kan räcka med en blick eller en harkling eller möjligen ett pekfinger i luften, så fattar han att det är läge att backa.
En sak som Boyo verkligen uppskattar här i livet, så är det att hoppa upp och luta sig mot en person – uppenbarligen oftast mig. Han vill liksom stå där och luta med frambenen hängande över min underarm som stöd, och så vill han betrakta världen från ett annat perspektiv en stund. För mig personligen är det här inte ett jättestort problem – jag ser ju när han är på väg, så jag kan avbryta det om jag inte har lust just då.
Det jag däremot tycker är mindre kul är när han börjar hoppa på andra människor. Det händer ibland när vi är ute och möter personer han ser som sina bästa kompisar, eller när någon av våra daghundar kommer/ska gå hem med sina människor. Hans problem i de situationerna är att han blir så exalterad att han agerar utan att tänka först.
Just nu tittar jag på just Cesar Milan, och bestämde mig för att det kanske är dags att börja jobba lite med Boyo just när det gäller bemötande av människor, och det där med hoppandet. Tanken är spritt sproilans ny, så jag har ingen strategi än. Det jag vet är att jag kommer att jobba mer med intention och energi, än något annat. För mig är det mer ett samspel än något annat.
Det är det här som gör att jag följer såpass många hundmänniskor som jag gör. Möjligheten att plocka de bitar jag gillar och som funkar för mig och min hund känns betydligt bättre än att anta en hel filosofi som inte alls motsvarar den JAG är. För den som undrar; ja, jag kommer att berömma min hund när han gör något bra, men ni som har läst den här bloggen länge vet att positiv förstärkning inte är mer än ett enda, rätt litet verktyg i min verktygslåda.
Jag tror att mitt steg ett kommer att vara att jobba med impulskontroll.
Min övertygelse är att när han lär sig impulskontroll inomhus (vilket är vart vi ska börja), så kommer det att vara lättare att överföra det till andra situationer. Ett annat steg jag tror vi ska jobba med, är ytterdörren. Vad man får och inte får göra när något händer omkring dörren. Det innebär att vi kommer att behöva jobba en hel del med ordet “stanna”.
En annan sak vi behöver göra, är att jobba på det där med hans snabbt eskalerande upphetsning så fort det händer något han tycker är häftigt. Han är ju långt ifrån lika intensiv i sin upphetsning och energi som Ella, men det är fortfarande störande. Jag är en stor ambassadör för ett jämt och lugnt temperament, så jag tror att jag faktiskt både behöver och ska ägna lite tid åt det. Av något skäl har jag fastnat i att “han är ju en soffpotatis inne”, och varit nöjd med det. Men det vore trevligt att ha en hund som inte automatiskt blir hysterisk i sin energi bara för att.
Sen kan jag i och för sig tycka att fler människor borde skaffa sig lite kunskap och förståelse för hur man närmar sig en hund, om man inte vill bli bemött på det här dryga viset som Boyo kan uppvisa ibland. Under hans livstid har jag träffat på en enda person som lyckades med konststycket att fullständigt ignorera honom, vilket ledde till att han inte alls brydde sig om den personen. Hen är dessutom en människa som är pälsallergiker och därför inte har varken hund, katt eller något annat djur.
Men till och med folk som har hund och mer kunskap än gemene man borde ibland tänka en gång extra innan de börjar hälsa på en hund som är överdrivet exalterad.
Sen vet jag inte om min erfarenhet av att ha just schäfer är “rätt”. En del verkar ha erfarenheten att schäfrar kan vara avståndstagande, men det är inte alls min uppfattning. Både Boyo och Ella är och har varit överdrivet sociala, så det är liksom min bild av hur en schäfer “ska” uppföra sig. 😀