Det är inte många minuter sedan jag publicerade mitt förra inlägg, och redan behöver jag skriva ett till. 😀 Den här gången ska det handla om varför det är så viktigt att fundera på sin egen roll i den egna hundens beteende.
Ella var min första hund. Hon är också min allra första lärare när det gäller hantering av hund. Med tanke på att hon kom från Försvarsmakten, var hon extremt mycket hund – och jag menar verkligen extremt mycket hund. Det krävdes enormt mycket av mig för att kunna hantera hennes skyhöga energi, driv, vilja och så vidare. Hon är ju liksom min förebild i hur jag tänker mig att en hund “ska” vara.
Jag gillade den jag var tillsammans med henne. Hon tvingade mig att vara jävligt rakryggad, ha en ryggrad av armeringsjärn, att inte backa, att vara bestämd – nästan till överdrift ibland, för att hon överhuvudtaget skulle fungera. Hon är ett av skälen till varför jag anser att ledarskap är så oerhört viktigt.
Boyo är på många sätt väldigt lik Ella, och på många sätt väldigt olik henne. De är ju schäfrar, båda två, så de har ju en del gemensamma egenskaper. Hög energi, till exempel, även om Boyo inte ens kommer i närheten av Ellas lägsta energinivå, på sina mest energiska dagar. Hispigheten och förmågan att tappa bort sig själv i sin egen höga energi är en annan sak de har gemensamt.
Men jag behöver inte ha samma intensitet i mitt ledarskap med Boyo. Om jag var med honom, såsom jag var tillsammans med Ella, skulle han förmodligen gå av på mitten. Han skulle inte nödvändigtvis bli rädd – han känner mig för väl för det, men för honom, såsom han är, är den typen av ledarskap överdrivet. Man kan vara mjukare med honom, till och med i de stunder där han får syn på en hare/kanin/katt/fågel/whatever, och jaktinstinkten slår till.
Men som jag beskrev i mitt förra inlägg, så har han ju några saker som jag kan uppleva som lite störande. Hans hoppande för att stå och luta, till exempel. Att han gör det med mig är en sak – åtminstone om jag bjuder in till det. Att han försöker göra så mot de gamla tanter som bor i porten bredvid, är något helt annat, och faktiskt inte helt ok.
Det fick mig att börja fundera på varför han tar sig friheten att göra det, och vad det är hos mig själv som gör att han faktiskt gör det. Och tro mig när jag säger det – minst 50% av anledningen ligger hos mig, inte i frånvaron av “träning” (oavsett vad man lägger in i det begreppet).
För poängen med träning är ju att våra hundar ska ta oss och det vi säger på såpass allvar, att de faktiskt följer våra instruktioner. Jag ser att den meningen går att tolkas som att vi måste vara våldsamma och elaka för att hunden ska ta oss på allvar, men det är inte så jag menar. Min poäng är att den som vill lära hunden någonting behöver ha en rak och stadig (mental) ryggrad, klara av att inte ge vika, att kräva utrymme, och så vidare. Vår personlighet måste vara snäppet starkare än hundens vilja att göra något annat (“fel”).
Till mina bekännelser hör att… eller, det är flera saker. En sak i taget.
Boyo kom in i mitt liv bara några veckor innan första fallet av Covid, här i Sverige. Det, i sig, ställde till en hel del i min relation till honom. Inte nog med det – jag upptäckte väldigt snart att han var väldigt olik Ella i sin mentalitet. I jämförelse med henne, var psyke var hårt som kristall, är Boyo som smält mjölkchoklad. Det gjorde att det tog mig ganska lång tid att hitta ett sätt att förhålla mig till honom på, som fungerade för oss båda. Det gör dessutom att jag upplever mig själv som mjukare, vilket inte automatiskt eller nödvändigtvis är av godo, alla gånger.
Skulle jag ha behandlat Ella annorlunda om hon varit valp/unghund/vuxen idag? Ja, förmodligen. Jag har lärt mig en hel del under åren. Den som har sett och upplevt mig tillsammans med både Ella och Boyo skulle nog hålla med. Jag har till exempel lärt mig att applicera den kunskap jag har, på ett annat sätt än jag gjorde tidigare.
En av nackdelarna med att vara mjukare är att jag låter Boyo komma undan med väldigt mycket mer än jag någonsin lät Ella göra. Promenaderna är ett sådant exempel. Nu är det i och för sig en viss skillnad på att gå med en tik och en hanhund. Tikarna är, i min erfarenhet, mer fokuserade och lättstyrda (med vissa undantag, som jag också lärt mig) än hanhundar som uppenbarligen dör om de inte får ha näsorna klistrade i backen. Det är en stor, fet #facepalm på den. 😀
Jag har inte riktigt bestämt mig för hur och vad jag ska förändra, men innan jag börjar göra några större förändringar med själva Boyo, ska jag titta närmare på mig själv och klura ut vad det är JAG behöver göra, för att de saker jag retar mig på ska fungera bättre.
Det finns säkert en och annan av er som läser som tycker att jag är koko i bollen som funderar över sånt här. 😀 Det får ni gärna tycka. Själv tycker jag att det är väldigt givande, eftersom det sprider sig som ringar in i resten av mitt liv. Det finns liksom inga nackdelar med att navelskåda och fundera hur man kan förändra sig själv till det bättre, oavsett skäl.
Fördelen med hundar är ju att de är en direkt spegling av oss. Om våra hundar beter sig som muppar, så är det sällan hundens “fel”. Det mest troliga är att det är vi själva som genom vårt mående, vår sinnesstämning och den energi vi projicerar, påverkar hunden så att den börjar bete sig på sätt vi inte gillar. Enligt mitt sätt att se det, är det viktigare att åtminstone börja se över sig själv, innan man börjar försöka träna bort hundens beteende.
Men det är jag, det.