Både Ella och Boyo är och har varit extrema mammagrisar. Båda har blivit och blir helt hysteriska om de är längre ifrån mig än nån halvmeter. Särskilt om någon annan håller i kopplet. Herregud, vad jobbigt det är, tydligen. Det är så man skäms, vissa gånger.
Jag kan omöjligen komma ihåg alla de tillfällen jag pratat med vänner som påstår att mina hundar är på det viset, för att jag vill det. Om jag inte ville det, skulle de inte vara så, menas det.
Jag förstår varför man tänker så, men jag är inte helt säker på att det faktiskt beror på det. Eller, åtminstone inte enbart.
Såhär tänker jag;
Ella var väldigt mycket hund att hantera. Och när jag säger väldigt mycket hund, menar jag väldigt, väldigt mycket hund. Försvarets schäfrar är inte som vanliga hundar, kan jag säga. Det finns många som tror att de kan hantera såna hundar, och de flesta har fel. Det fanns inte särskilt många jag litade på när det gällde att hantera just Ella, eftersom hon krävde så oerhört mycket av den som höll i kopplet eller hade henne omkring sig. Det krävdes liksom inte särskilt mycket för att hon skulle gå överstyr, och det gällde att man visste hur man skulle bete sig omkring henne för att hon skulle fungera. Det var inte särskilt många som hade den auktoriteten som krävdes för att hon skulle följa dem på ett sätt som fungerade.
Boyo är ju betydligt mer lätthanterlig. Dock är han lättstressad när jag inte är i närheten, och jag är inte jätteförtjust i tanken på att lämna honom med någon som inte vet hur man ska hantera det på ett vettigt sätt. Dessutom är han hyfsat stor, och tydligen rätt stark (säger de som upplever honom så – jag tycker ju inte det för fem öre), vilket innebär att man måste kunna hantera en stor hund om och när han blir stressad i kopplet (eller utan, för den delen). Eftersom jag använder andra metoder än positiv förstärkning i sådana situationer, vill jag inte blanda in någon som gör det eftersom jag tror att Boyo skulle bli mest förvirrad och veta ännu mindre hur han ska bete sig. Det han behöver i såna situationer är en lugn, trygg, stabil, bestämd och tydlig person som kan stötta honom och genom den energi som projiceras, hjälpa honom att lugna sig.
Jag är fullt medveten om att mina hundar hittills tenderar att bli löjligt mammiga. Det kan bli rätt pinsamt ibland, faktiskt. Dock är det inte någonting jag aktivt arbetar för, och även om jag tycker att jag har koll på det mesta jag gör eller inte gör med mina hundar, är just det här någonting jag inte har den blekaste aning om vad jag behöver göra annorlunda för att förändra.
De enda skäl jag personligen kan se till att det blir såhär, är just det jag nämnde tidigare. Båda hundarna är av samma ras – schäfer, som är en mycket lojal hund, som även (tror jag) lätt knyter an till EN person, även om hunden befinner sig bland flera människor. Det, samt detta att jag är ensamstående. Jag är den människa mina hundar känner bäst, mest intimt, vi har väldigt nära relationer, och de blir därför väldigt beroende av mig.
Ella var ju till exempel väldigt beroende av mig som ledare, för att hon skulle fungera. Vi hade ett väl utarbetat system för hur vår samvaro skulle se ut, och när någon annan tog kopplet så blev det uppenbarligen annorlunda för henne. Nu hade Ella förvisso ett psyke av stål, men det gör ju inte automatiskt att hon hade lust att ha det på ett annat sätt än hon hade.
Boyo är en sorts hund med mig, men jag tror att han är väldigt annorlunda när jag inte är med (efter vad jag fått reda på). Med tanke på att båda är schäfrar, kan man dessutom räkna med en hel del drama – båda är och var drama queens, på sina vis. #facepalm För att inte tala om att de (schäfrar, i min erfarenhet) dessutom inte är självständiga för fem öre – de behöver verkligen sin förare.
Jag tycker personligen inte att det är särskilt konstigt att mina hundar blir såhär löjligt mammiga. Det är inte skitkul – men det är inte konstigt (och det är två helt skilda saker).
Går det att göra något åt? Är det nödvändigt? Är Boyo såpass mammig att han inte fungerar utan mig?
Vi börjar med Boyo – och nej, jag skulle inte säga att han är så mammig att han inte fungerar. När jag startade min resa genom undersökningar, operation och behandlingar för min bröstcancer hade han inget val annat än att lära sig hantera att vara utan mig stundvis. Det var väldigt jobbigt för honom i början, men han hade faktiskt inget val. Jag har haft turen att den person som hjälpte mig mest med honom, har i princip samma sätt att hantera hundar som jag har. Det underlättade oerhört, och gjorde att han kunde ta sig igenom hela alltihopa utan att gå sönder. 😀
Går det att göra något åt? Ella är ju numer irrelevant, men med Boyo!? Ja, det är jag övertygad om. Han ju mer van nu, än han var tidigare. Dock så krävs det att det finns folk som är villiga att umgås med min hund utan mig. DET är inte det lättaste. Inte för att jag inte känner folk, men antingen har de fullt upp i sina egna liv, eller så bor de såpass långt bort att det blir ett väldigt stort projekt.
Är det nödvändigt?
Både och. Det är ju som sagt var lite pinsamt att ha en hund som är så extremt mammig, som mina hundar blir. Jag funderar ibland på om det skulle vara annorlunda om jag hade en hund av en annan ras. Det är värt att fundera på nästa gång det är dags att skaffa en ny hund. Det skulle verkligen inte sitta fel att ha en hund som faktiskt är mer självständig, kan jag tycka. Men samtidigt så stör det mig inte tillräckligt för att jag ska tycka att det är ett stort problem. Tror att det är mer andra som tycker att det är knepigt – men det får ju stå för dem.