Zoe och Molly
Det är åtminstone ett par månader sen jag började inse att det snart skulle vara dags för Zoe. Jag tror inte att någon annan kanske skulle ha sett samma tecken som jag, men jag känner mina djur väldigt, väldigt väl… Läs mer
Ni minns säkert att jag skrev ett inlägg om Zoe för ett tag sen. Zoe, min supermuppiga, skitdryga katt. Klumpedunsen, min knubbiga tant som inte längre tycker att det är skitkul att vara med. Det är märkligt hur tydligt jag… Läs mer
En gång i tiden hade jag rätt mycket blommor, faktiskt. Fullt på fönsterbrädorna i varje rum. Sedan flyttade Zoe in, och blomkrukorna började falla, en efter en. När Molly klev in i mitt liv, blev saken dessvärre inte bättre. Dessutom… Läs mer
Den här veckan har jag, förutom Lilo, även bichon havanais-hanen Mysak här. Mysaks matte har varit i Sundsvall och parat sin Selkirk Rex-hona (relativt ny kattras), så då fick Mysak vara hos mig under tiden. Man måste ju skydda honom… Läs mer
Zoe är, by far, den drygaste katt jag har levt tillsammans med. Herregud, vad den katten kan göra mig vansinnig. Hon promenerar runt och vrålar, mest bara för att hon kan. Hon envisas med att, så fort jag sträcker… Läs mer
Det är ju lätt att tro att jag är den enda här hemma som sörjer, men så är det faktiskt inte. Innan var det ju otroligt svårt att veta hur något skulle bli. Hur det skulle kännas. Hur det skulle… Läs mer
Jag gillar inte att förmänskliga mina djur, men jag måste faktiskt säga att det ligger en enormt stor humor i att se dem ibland – för de ljuger så hela kroppen på dem blir knallblå och näsorna kilometer vis långa.… Läs mer