This post will be about the difference between training a puppy and raising a puppy. Larry Krohn is the one who says it best; it's about how you live together with your dog, and that part of training your dog should occupy max 20% of time. Maybe dedicated to me and Boyo 5% of our time together to practice and practice things. The rest is – togetherness.
Various pictures from a couple of walks in the forest and the electric light trail.
Boyo has not great command of command “his”. He definitely doesn't know the command “lie”. However, he has a pretty good grasp of at least certain situations where I want him to sit and wait – for example when we come in from a walk and I have to take off my jacket (not the shoes – yet), or when I pour his food and don't want a live bouncing ball next to me.
When Ella was As a child, we spent a lot of time practicing different things. Partly, she was my first own dog, partly, we had some expectations of us from the defence, secondly, she was so incredibly willing to learn new things – actually at a pace that I couldn't quite keep up with, right at the beginning.
I notice, now with Boyo, that it doesn't feel as important at all, this with that train into different things. It feels much more important that he and I find a way to live together, that works for both of us. After all, that's what we're supposed to do – live together. This of course means that he also needs to be activated – but for me, activation is not automatically the same as practicing different things.
There must be at least as many ways to describe leadership, as there are living people on the planet. To me, just no, it's largely about me wanting compliance from Boyo's side. By compliance, I don't necessarily mean that he should follow me at my heels wherever I go, but rather that he follows my directives. I also want him to be able to behave properly on leash walks, do not rush out the full length of the leash, do not lunge, not skittish towards people/dogs he knows, and so on.
We could call it herd mentality, to make it easy for us. I want Boyo to note when I'm on my way somewhere, and if we have a leash between us, I want him to follow me, no questions asked. Jag vill att han ska söka mitt godkännande när han vill hälsa på någon, när han vill ut på en gräsmatta eller specifik fläck i buskarna, jag vill att han hela tiden ska ha koll på vart jag är så att han vet vart vi är på väg.
Nu är han bara dryga tre månader gammal, så han måste inte kunna och förstå allt det här. Men för mig ingår allt det här i vår samvaro, och det är på det sättet jag fostrar honom i stället för att stå med fickan full av köttbullar eller annat gottis. Jag har en godisficka med mig ändå, men till skillnad hur jag gjorde med Ella får han nästan aldrig godis förutom i godissök.
I do not understand how I will ever be able to do that enda jag kan säga att vi egentligen tränar på, är det här med att gå fint i koppel. För att vara tre månader gammal tycker jag att han är rätt duktig, actually. Han går lite olika snyggt beroende på vilken sorts promenad vi går. Går vi i skogen eller spåret får han gå på långt koppel och det viktigaste för mig då är att han håller sig på en och samma sida – jag står inte ut när en hund envisas med att springa fram och tillbaka framför fötterna på mig. 😀 Går vi däremot inte i skogen utan i bostadsområden och däremellan, vill jag att han går på ganska kort koppel och inte rycker, sliter eller drar.
Än så länge övar vi. 🙂
…
Det mest effektiva sätt att leva tillsammans med sin hund är att hålla sig så lugn och balanserad som möjligt. Men faktum är att vi – me too, är människor. Vi har trötta och dåliga dagar, vi blir sura och griniga på omständigheter som inte rör hunden men som smittar av sig i allt vi gör den dagen – and that must be ok. Jag försöker så långt det är möjligt att vara balanserad, quiet, saklig och tydlig i min kommunikation med Boyo, men jag lyckas inte alltid såsom jag vill.
Men det är bara att ge sig på det igen, och igen. Fördelen med en hund är att den lever här och nu, och reagerar/agerar på det den har framför sig. Visst finns det sådant som inlärda beteenden, goda/dåliga vanor, positiva/negativa minnesbilder av olika händelser/scenarier och så vidare, men till syvende och sist är det hur vi själva för oss som påverkar hunden här och nu.
…
Kortfattat kan jag sammanfatta min och Boyos samvaro som på det stora hela väldigt trevlig, men det innebär också ett ganska stort antal “No”, “Yuk” and similar, liksom det innehåller minst lika många “bra”, “duktig kille” and so on. Till skillnad från många andra är jag av åsikten att det enbart är av godo att sätta gränser, att vara tydlig med vad som är ok – och vad som not är ok.
Skillnaden mellan det bra och det dåliga sättet att göra det på är how man gör det. Det dåliga sättet är att låta irritation, frustration och ilska ta överhanden. Det bra sättet är att vara rak, tydlig, vänlig men bestämd – och konsekvent. Satsar man på det kommer man långt i att lära valpen leva tillsammans med en, utan att ägna alltför mycket tid åt att träna den.