I, Boyo and Lilo trudged off to the vet to borrow the scale again and see how much Boyo could possibly have gained since last time (two weeks ago). From fifteen kilos, he has now gone up to seventeen kilos and two hecto. He is four months old.
Han är stor, Boyo. Han är betydligt högre än Lilo, numer (vilket i och för sig inte är så svårt, för hon är rätt låg i höjd), till skillnad från när de träffades första gången och han kunde gå under magen på henne. Han närmar sig henne i vikt också, med stormsteg, för hon väger drygt tjugofem kilo i rena muskler. Oh my God, vilken muskelknutte hon är, Lilo.
Tro mig när jag säger det; han ser inte ut att vara fyra månader gammal. Han ser ut att vara minst en månad äldre – kanske till och med ett halvår. Tjejen vi pratade med hos veterinären idag (yesterday, enligt klockan), och som Boyo blev väldigt tjenis med, tyckte också det. Lilos matte och hennes kompis hundtränaren tycker också det. Mozarts familj tycker också det. Tamejfan varenda kotte tycker det.
Från början trodde jag att Boyo kanske skulle landa på en vuxenvikt runt fyrtio – fyrtiofem kilo, but then, ska han hålla på såhär kan han nog hamna på uppåt femtio kilo. Han kommer ju att bli gigantisk.
Inte för att jag klagar. Jag vill ju ha en stor hund, så för den sakens skull blir jag bara glad. Men jag kan ändå inte låta bli att tappa hakan när jag tittar på honom och tänker på hur liten han faktiskt är, fast att det inte syns. Han är bara fyra månader, och är ändå jättestor.
Oh my God, det är nästan löjligt. 😀
Allt är förstås relatively. I jämförelse med Mozart som är en blandning mellan Leonberger och Berner sennen, är Boyo inte särskilt stor. Det skiljer också två månader på dem, så Mozart är betydligt större än Boyo. But still. Jag konstaterade tidigt att det är omöjligt att jämföra dem, med tanke på att de inte är av samma ras, och dessutom åldersskillnaden. Men jag gläder mig åt att ha en hund som kommer att bli större än Ella, för hon var rätt liten för en schäfer, also for being a bitch.
Om ett par veckor skvallrar jag igen. Vid det laget torde han rimligen väga nånstans mellan nitton och tjugo kilo. Snart kommer jag inte att orka bära honom nerför trapporna längre. Vi måste börja öva på att han håller sig från att vi kliver ut genom porten till han når buskarna ett par meter ifrån. Annars får vi skäll av grannkärringarna som hatar mig sen många år tillbaka av okända skäl, om det skulle råka bli kissfläckar på asfalten (det har redan hänt; både kissfläckar och skäll).
Remember me snart har en jättestor svart schäfer som är hur go som helst. Det är fan inte helt dumt, in other words. ♥