I don't have a good period, Completely for my own part, just no. I get incredibly easily annoyed and frustrated – And that is actually the case not only Boyo, believe it or not. But since he is his shit -down young dog period now, is it no good combination. Men vi har precis exakt nyss kommit in från en långpromenad, som faktiskt var (relatively) njutbar.
And I take det där jag hittar det. Njutbarheten, in other words. Just nu är mitt allmäntillstånd gällande Boyo irritation och frustration. Det är ingenting jag njuter av alls, eftersom det är så otroligt påfrestande känslor. Särskilt i längden. Och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag längtar efter att han tar sig ur den här extremt skitdryga perioden – det är på många sätt fullständigt olidligt.
And as one moment 22 står promenaderna. När det gäller det här att stanna vart och vartannat steg för att upplysa Boyo om att vi går tillsammans, inte var och en för sig med var sin agenda, så tappar jag tålamodet rätt snart. Jag kan tåla mig en stund – men till slut tappar jag tålamodet och blir skitirriterad. Jag kan inte rå för det. Jag vill bara kunna få gå rakt framåt utan att behöva påminna om och om och om och om igen, för att sedan fortsätta och påminna tusen gånger till bara för att Boyos hjärna har runnit ut genom ena örat, landat i en pöl och smält, och därefter inte lyckats hitta tillbaka igen. Vissa gånger, in other words – jag står bara inte ut.
Vilket är märkligt, kan man tycka, eftersom jag inte har några som helst problem med att fullfölja en korrigering genom att exempelvis stirra ut Boyo tills han gör som jag har sagt åt honom. Häromveckan ville jag få ner honom från sängen så jag kunde bädda i ordning innan sängdags (jag bäddar aldrig min säng ordentligt, eftersom Lilo är så generös och bäddar upp den inom tio sekunder efter att hon kommit hit). Han blev busig, men jag ställde mig och stirrade rakt på honom utan att säga någonting alls. Det tog en stund, men han blev mer och mer obekväm och till slut hoppade han ner.
My win.
Another win är att jag tror att jag måste skifta min tanke om det hela och försöka hitta sätt att hantera det här på, där jag inte blir fullt lika irriterad. Jag ska ta och ägna åtminstone ett halvt inlägg någon dag om hur jag vill att våra promenader ska fungera. När Boyo var mindre – innan unghundsdrygandet började, var han superduktig på att gå snyggt på både långt och kort koppel. Nu vet han inte alls hur man gör, förutom under vissa korta, välsignade stunder.
Men jag har varit så fokuserad på att få promenaderna att fungera att jag glömt bort att se till att vi har trevligt också. Därför ska jag – i alla fall när Lilo inte är med, så att jag kan fokusera (och Boyo kan fokusera) på Boyo, börja att ge oss möjligheten att ha roligt. Jag ska börja aktivera Boyo på saker som dyker upp. Today – vilket är en av anledningarna till att just den här långpromenaden blev såpass trevlig, roade vi oss med några betongklampar (jag glömmer alltid vad de heter – de där små trekantiga betonggrejerna) som han fick hoppa över, och hoppa upp och balansera på. Vi stannade också vid ett staket som han fick sätta framtassarna på och sen gå på bakbenen för att få tag på gottisen jag hade i handen.
Fast jag tänker också tillåta mig att vara så fruktansvärt, vansinnigt trött på min egen hund. Jag förstår verkligen varför folk omplacerar sina unghundar, även om jag personligen tycker att det är fullständigt vansinne.
I do not know heller riktigt exakt varför jag själv inte är helt som jag borde just nu. Men jag hoppas att det vänder – både för min och Boyos skull. (Molly, little heart, hon bryr sig inte nämnvärt.)