Nell'ultimo post ho scritto che scriverò almeno mezzo post su come voglio che siano le passeggiate del mio cane. Ora stavo per farlo – quindi preparati ad essere completamente d'accordo con me, o arrabbiarmi e pensare che sono stupido nella testa. La scelta è tua. 🙂
Quando vado tillsammans med min hund vill jag att det ska se ut på ett av tre (3) modo. Han kan antingen gå på långt koppel, eller på kort koppel. Går han på kort koppel kan han antingen gå på halvlångt (eller halvkort, beroende på hur man ser det) Koppel, där han har stor rörelsefrihet, eller på kort, strikt koppel där jag vill att han går precis vid min sida.
Jag ska ta scomporlo in parti.
Guinzaglio lungo
Vai avanti guinzaglio lungo – il che va benissimo, a seconda di dove andiamo e di quante persone si muovono intorno a noi (a piedi, ciclisti, ciclomotori ecc), dovrebbe essere fatto in modo ordinato e ordinato. Voglio il mio cane al mio fianco, anche se può muoversi per tutta la lunghezza del guinzaglio purché non sia teso. Un guinzaglio allungato non va mai bene – per me. Se pensi che sia ok, va bene? – per te. Ma non voglio il guinzaglio allungato. Voglio che il mio braccio penda dritto, e di certo non voglio che si muova in nessuna direzione perché il mio cane esce troppo al guinzaglio. Il braccio dovrebbe restare dov'è; dritto verso il basso. Voglio anche poter tenere il guinzaglio tra due dita, e che tutto il mio io è rilassato tra le braccia, spalle e collo.
Boyo (E Lilo, per quella parte) a lui stesso è consentito spostarsi ben oltre la lunghezza del guinzaglio. Quello che chiedo, bacino, è che lui/loro non camminano davanti a me. Non mi piace per niente un cane che cammina davanti ai miei piedi, o in generale, cammina davanti a me. Non ha nulla a che fare con la leadership (che tu ci creda o no), ma soprattutto giusto – Non mi piace. Voglio il mio cane accanto a me. Pertanto preferisco che il mio cane si muova accanto a me entro un angolo di circa 45 gradi. Se lui/lei iniziano a muoversi al di fuori di questo angolo, mi irrito un po', il che può facilmente degenerare ora che Boyo è un adolescente e uno schifoso.
E perché Boyo ora sembra essere un cane giovane e merdoso, non sempre ci riesce. In realtà abbastanza raramente, in nome dell'onestà. Pensa di poter andare esattamente come e dove vuole, gli piace andare avanti e indietro davanti o dietro di me, vuole camminare davanti ai miei piedi, gli piace disegnare Litegrand (ma in nome dell'onestà; la trazione in realtà non è così pericolosa), e così via. Lo trovo abbastanza inquietante riportarlo al guinzaglio corto, la maggior parte delle volte.
Coppia breve
Qui abbiamo dopo tutto, due opzioni. Uno è che il guinzaglio è corto, ma quel Boyo ha ancora una libertà di movimento relativamente ampia. Gli do il guinzaglio se vuole annusare da qualche parte, och det gör ingenting om han går något steg före mig. Jag vill fortfarande kunna hålla kopplet slappt mellan två fingrar, min arm ska hänga fritt rakt ned utan spänningar eller tryck i kopplet. Den här varianten klarar han inte alls av just nu. Han vill gärna dra iväg framåt, åt sidan, tvärs över framför mina fötter, e così via. Fruktansvärt irriterande.
Och det andra alternativet är – superstrikt kort koppel. I den här varianten vill jag ha Boyos huvud vid mitt knä, och jag vill att vi fokuserade går rakt framåt i rask takt utan att bli distraherade av fjärilar, uccelli, ett löv, en bil, en vad-som-helst… Boyo är på det stora hela väldigt lättdistraherad, och det är det här vi jobbar som allra, allra mest på just nu. Att kunna gå en längre promenad på ett (secondo me) vettigt sätt utan att behöva bromsa stup i steget, utan att distraheras, e così via all'infinito.
…
La mia passeggiata da sogno
Min drömpromenad med Boyo (E Lilo) är att kunna gå tillsammans utan att någon drar, flänger runt som en hjärndöd disktrasa, med en/två hund/ar som lyssnar och är följsamma. Jag vill kunna aktivera dem på ett roligt sätt under promenaden utan att vara eller bli sur senare.
…
Alla grande hela är Boyo för tillfället, sedan kanske en och en halv månad tillbaka, fullständigt värdelös på att gå snyggt i koppel. Vi lyckas någon enstaka promenad här och där, e credimi – det är sååååå skönt att bara kunna gå framåt utan att behöva tjata och gnata, känna sig otrevlig och ondsint, bli på dåligt humör och allt annat som följer. Men just nu tillhör det inte vanligheterna. Det blir extra drygt när Lilo är med, eftersom han blir extra ofokuserad och lättdistraherad – men det kommer att bli bättre, con quello. Innan allt det här började var han ju superduktig på att gå snyggt, och det kommer han att bli igen.
Han bara är inte det just nu. Till min stora frustration.