Það er langt frá því að vera leyndarmál hvernig mér finnst um hugmyndina “hreyfingu” þegar kemur að hundum. Ég skil að fólk (lesa; fólk) held að það sé skemmtilegt, og miðað við hvernig við höfum notað hunda í gegnum árin er engin furða að hundum geti líka fundist það skemmtilegt. Men för mig är hundträning extremt överskattat och ingenting jag är särskilt intresserad av för egen del.
Hins vegar er það ju så att jag har skaffat mig en (till) hirðir. En brukshund som mår bra av att använda hjärnan, inte bara kroppen. Och även om jag personligen inte är intresserad av att träna i syfte att tävla, så har min hund behov av att använda skallen.
För mig finns det två skäl att träna aktivt med sin hund. Det ena skälet är varför jag aktiverar Boyo – för att han behöver det får att må bra. Det andra skälet är i det fall jag skulle få för mig att jag faktiskt vill utbilda min hund så att han kan jobba som räddningshund, þjónustuhundur eða eitthvað annað flott. Mig langaði að gera það með Ellu, en þegar ég tók við henni af vörninni og hringdi á mismunandi staði hafði enginn áhuga vegna C mjaðmir hennar og miðlungs útfellingar á olnbogum. Svo varð aldrei neitt úr því.
Og Boyo, jæja, Ég er aðeins of þægileg til að hafa gaman af því að taka þátt á þann hátt. Hins vegar viðurkenni ég fúslega og fúslega að ég vildi óska þess að ég hefði næga orku og skuldbindingu til að fara að æfa “þyngri” efni, eins og vernd og ýmislegt annað góðgæti í þá átt. Þó ég sjálfur nái mér ekki, Mér finnst fyrir tilviljun að það sé svo hrikalega flott með hunda sem eru þjálfaðir þannig.
Það með að æfa hjá félagi til að keppa er alls ekki mitt mál. Alls. Ég er svo áhugalaus að það er næstum fáránlegt. Alveg eins áhugalaus og ég á að sýna hundinn minn. Þetta tvennt er mér algjörlega framandi. Eina ástæðan sem ég get séð til að sýna hundinn minn er ef ég myndi fá að rækta – og það er ekkert sem er til í mínum hugaheimi. Og eina ástæðan fyrir því að ég sé að þjálfa hundinn minn er að virkja hann.
Ég hef skrifað um það áður og mun líklegast skrifa um það aftur. Jag tror att det handlar om vad man har för inställning till hundlivet och sin egen hund. För mig är träning i sig helt oviktigt. Det som är viktigast av allt är att hunden lär sig hur vi lever tillsammans, genom att vi lever tillsammans. Träning är – för mig personligen, något som tillkommer för att min hund mår bra av det. Jag kan också använda träning som metod om jag vill lära min hund att bete sig på ett visst sätt i vissa situationer – en veistu hvað? Það er reyndar ekki nauðsynlegt, det heller.
Det beror på hur man är med sin hund. Det finns ju de som använder träning till precis allt. Jag tycker att det verkar vara ett extremt tröttsamt sätt att vara tillsammans med sin hund – att hela ens tillvaro ska gå ut på att man tränar. Guð minn góður, det finns väl annat att ägna sig åt, non?
Sen ska det tilläggas – jag är på intet sätt en perfekt människa till en hund. Ég hef stutta þolinmæði, höga förväntningar, jag är lättretlig och blir grinig när min hund inte lyssnar… Men trots det är mitt främsta mål att vara en god ledare för min hund, och att dessutom älska min hund väl.
Ég á erfitt att föreställa mig att jag någonsin kommer att bli ett sånt där träningsfreak med min hund. Oavsett om det är Boyo eller någon annan, framtida hund. Däremot ska jag ägna tid åt att träna med Boyo i vilket fall. Den allra största fördelen med Boyo är att han är en helt vanlig hund, vilket innebär att jag kan träna honom – han förväntar sig inte att vi ska ha gjort sjuttontusen fler grejer för fem sekunder sen, som Ella gjorde redan som 8 veckor gammal valp.