Er það eitthvað sem ég finn að ég “mistókst” með – eða að minnsta kosti, sem hefur dregist verulega aftur úr, svo er eintóm þjálfun með Boyo. Covid kom til Svíþjóðar aðeins viku eða tveimur eftir að ég kom með Boyo heim, og flestar áætlanir mínar urðu að engu.
Men den saken håller faktiskt på att förändras just nu. Om några veckor är det tänkt att jag själv ska börja gå i terapi, och det har varit något av ett problem, det här med att Boyo inte varit ensamtränad. Jag har haft flera månader på mig, men vi har fortfarande en pandemi även om den inte tar lika stor plats i media nu som tidigare. Plus att sommaren har varit skitvarm och äcklig, och det har mest bara känts motigt.
Trots det har vi tränat lite till och från. Í síðasta lagi í dag, mjög nýlega, reyndar. Jag storhandlar mat från Willys (með heimsendingu) varje månad, och när jag fick kvittot idag såg jag att ett par småsaker uteblivit. Eftersom jag hade behov av det, hade jag alternativet att förbise behovet – eller gå till Ica och handla.
Ensamträning, tänkte jag lite ondskefullt för mig själv. Perfekt!
Sagt og gert. Jag drack upp mitt te, gick på dass och upplyste min ungtupp att han nu fick finna sig i att vara själv en stund. Så tog jag mitt pick och pack, satte på mig skorna, medan Boyo helst av allt hade velat följa med. Eftersom han ska sitta innanför dörren och vänta medan jag klär mig när vi ska ut, fick han sitta inne i hallen i stället. Så har jag gjort när han inte får följa med och det känns som ett bra, tydligt tecken på vad som gäller.
Ég var farinn i kanske 30 – 40 minuter, allt som allt. Besöket på ICA gick fort och effektivt, en ég stoppaði fyrir utan húsið til að tala við nokkra nágranna áður en ég fór aftur inn. Þegar ég fór frá Boyo gelti hann hysterískt í nokkrar mínútur – en ég get lifað með því. Nágrannarnir líka, það virtist, því þeir virtust ekki hafa heyrt neitt (sem er skrítið, miðað við að hann gelti hysterískt). En restina af tímanum þagði hann. Þegar ég kom aftur inn – og þetta er líka eitthvað sem ég hef alltaf verið mjög varkár í, Ég hunsaði hann í líklega tíu mínútur áður en ég sýndi honum að ég hefði séð hann.
Af hverju ég geri það á þann hátt? Því ég vil ekki að það sé eitthvað skrítið að ég komi og fari. Það er nú skrítið, eftersom jag inte har gjort det så mycket. Men till skillnad från många andra som gillar att mötas av en hysteriskt glad hund, vill jag ha en lugn och sansad hund när jag kommer hem.
Í fullri hreinskilni har jag varit orolig att jag aldrig skulle lyckas få honom att klara av att vara ensam, men som det känns just nu – det kommer att gå hur bra som helst. Han är lite äldre när han lär sig det, aðeins. Men jag kommer att kunna åka iväg och handla om jag har lust, eller gå ner i källaren, tvättstugan eller vad som helst. Sådär som de flesta kan göra, trots att de har hund. Och det ska bli väldigt skönt, för det är extremt osmidigt att ha en hund som inte kan vara själv.
Nú er hann það ju inte färdigtränad på det här, enn. Mitt mål är att han ska kunna bli lämnad utan att ha de där minuterna av hysteriskt skällande. Och dit kommer vi – að lokum. Tursamt nog har jag (einu sinni) grannar som är helt med på att en hund som inte lärt sig att vara ensam, låter under några minuter – och de har lovat att berätta för mig om han skäller längre stunder när jag är borta. Det är guld värt, eftersom jag av uppenbara skäl inte alltid kommer att vara i närheten så jag hör.
Horfði á það stora hela, just idag, är jag löjligt nöjd över både mig själv och Boyo. Vi klarade det! Nu ska jag försöka upprepa det här så ofta som möjligt, og að minnsta kosti einu sinni mun ég reyna að vera í burtu í að minnsta kosti klukkutíma. Því eftir nokkrar vikur er kominn tími til að vera í burtu í rúma tvo tíma í hverri viku, og þá þarf hann að vera tilbúinn. Og hann verður, vegna þess að hundurinn minn er bestur allra. ♥
Besta með þetta er áminningin um að það er ekki Boyo sem þarf að þjálfa til að vera einn. Það er ég og mín afstaða til alls málsins sem er undirstaða þess hversu vel gengur. Það er gott að muna það.