Jeg ser at antallet som leser innlegget om soloutrening av unghunder er ganske høyt. Jeg skjønte at jeg kanskje skrev litt mindre om hvordan treningen vi driver med faktisk gikk og går, så jeg tenkte jeg skulle dele det opp i mindre deler og fortelle deg litt mer detaljert hvordan jeg trener Boyo alene.
Det finns massor att berätta, så jag tänkte börja med min egen inställning. Jag har redan berättat att ensamträningen har varit min största svaghet när det gäller Boyo. Jag skyller gärna på Covid, och det är en enormt stor anledning till att jag inte gett mig ut utan anledning. Men jag har också varit lite lat och bekväm – det ska jag vara ärlig och erkänna. Plus att jag har haft en inställning om att Boyo är så mjuk och löjlig, att jag inte kommit mig för att utsätta honom för det.
Och där ligger mitt eget största problem i det här. Boyo må vara tusentals gånger mjukare än Ella, men han är inte en dallrande pöl på golvet. Plus att han är tuffare än man tror – sy, än jag tror. Av någon anledning har jag varit lite löjlig med honom, och det tjänar varken han eller jag på. Min attityd är det allra, allra viktigaste i det här. Att Boyo tycker det är jobbigt precis när jag går – det är sånt han får lära sig att hantera, helt enkelt. Och det ligger på mig att ge honom utrymmet att lära sig det.
Så når jeg väl började inse det, gick allt mycket lättare.
Så hur har jag faktiskt gjort?
Jag började med att stänga in Boyo i sovrummet bakom kompostgaller, när jag gjorde min yoga. Han kunde se mig, i alla fall stundvis. Han var rätt pipig, men inte så det störde nämnvärt. Det här roade vi oss med (mja, vi och vi… jag 😀 ) i noen uker, med undantag lite här och var.
Det gick väl lite sisådär, tenkte jeg. Jag provade något tillfälle att faktiskt gå ut genom ytterdörren, varpå Boyo höll party och skällde som en galning större delen av tiden jag var ute i trapphuset. Gick in när han väl var tyst. Sådär gjorde jag några gånger, men tyckte inte att det gav särskilt mycket.
Det som gjorde att det vände var dagen jag hade tvättid och helt plötsligt undrade om jag tagit fel på dag och var tvungen att springa ner och dubbelkolla. Normalt har jag med Boyo för att gå en promenad medan maskinerna går, men för att springa ner och kolla om jag verkligen tvättade på rätt dag kändes det lite smålöjligt att koppla honom.
Sagt og gjort. Ett rejält bestämt nej fick honom att förvånat slå ner arslet, och jag gick ut och låste dörren. Han skällde som en galning, men inte mer än ett par minuter. Därefter var det faktiskt tyst, och jag sprang ned och kollade – bara för att se att jag faktiskt tvättade på rätt dag.
Men där och då insåg jag att tydlighet och bestämdhet gör hela skillnaden. Og tro meg, jag vet det egentligen redan. Det vet ni, om ni följer den här bloggen. Men ibland är det väldigt lätt att orera om, och lite mindre lätt att omsätta i praktiken. 😀 Sedan dess har vi tränat flera gånger, och det går förvånansvärt bra. Og, Sikkert – han är en mupp och panikskäller precis när jag går, i en eller ett par minuter. Men sedan är det tyst, och jag har hållit mig borta ca 40 – 45 minuter flera gånger, bare fordi. Og, en till grej är förstås att han slänger sig på dörren, och drar ner mina jackor från galgar. Men det kan jag leva med som konsekvens, såhär i början.
Så på det stora hela känner jag mig rätt nöjd. Det kan naturligtvis bli bättre, men jag har full tillit till att det kommer att bli det. Nu är ju Boyo såpass gammal (han blir hela 2 år i december) att jag inte längre känner behovet av att dalta med honom. Fasiken, det er på tide for ham å bli en stor gutt og håndtere ting som dette nå.
Og som sagt var; det er mest min holdning til det hele som avgjør hvordan dette skal gå. Boyo er speilet mitt, så det er jeg som må håndtere dette for at han skal gjøre det.