Animals are probably the world's best teachers. I could write several dissertations on why I think so, and why I believe that we humans are the most demanding species on the planet. But this post will be about some things I've learned about dogs since I brought home the Armed Forces' Ella den 29 april 2009.
I was relative read when I brought her home. At that time, it was Cesar Milan that mattered, and I had spent an enormous amount of time watching him on television. After all, I started as a feeder for Ella, and had the world's best feed host consultant. I could call her at any time with the stupidest questions I could think of. I learned a lot from her, and will always be extremely grateful that I had such good people around me.
On, I think, the first puppy meeting for Ella's litter, the feed host consultant said that the dogs of the armed forces are no ordinary dogs. Ella was my first dog so I had nothing to compare it to, but based on my limited experience I believed her. As my first dog, Ella set a pretty high standard for what I expect from dogs – above all in psyche/mentality. She had a psyche of indestructible steel, a will and a drive like no other, an energy level that spanned half the universe and a zest for life I've never experienced in another dog.
But all she our, was normal for me during the roughly ten years we were together. For me, it was normal to constantly wrestle mentally with my dog to get her down, not to constantly strive forward, to get her to slow down and at least take it easy. It was part of our everyday life, och jag trodde någonstans att alla hundar var så och att det var jag som var en dålig matte som inte kunde kontrollera min hund bättre.
Såhär i efterhand inser jag att Ella inte var som andra hundar, so for real. Som mest har jag fyra hundar hemma någon dag här och där, numer, och alla de fyra hundarna tillsammans når inte ens upp till en tusendel av Ellas energi. Alla dessa fyra hundar är lugnare och mer lätthanterliga tillsammans än Ella var helt på egen hand.
Så min största lärdom är att jag hade en elithund, och att vanliga hundar är – vanliga hundar, och att dessa är betydligt mer lätthanterliga än de som är uppfödda på ett så specifikt sätt som till exempel försvarsmaktens hundar.
I have said it before and will say it again; I will never recommend anyone to become a dog handler or take over a dog from the armed forces – if you are not already knowledgeable and have great ambitions with your dog. They are enormously demanding and have great needs that most people are probably unable to satisfy. The fact that Ella and I survived our ten years together was more because we had such a great relationship than because I managed to satisfy her need for mental stimulation. It's the same as I wouldn't recommend certain breeds to beginners or people who are softer and weaker in personality.
Another thing I have learned step by step since I lost Ella is that while on the one hand leadership is necessary in dealing with dogs, so it can look very different depending on what kind of dog you have in front of you. Ella needed me to be with in a certain way for her to function. The only dog I met after her with the same needs was a young amstaff with no upbringing with extreme teenage mannerisms and some dominant traits on top of that. Beyond that, I've learned that few dogs require me to be as steely in my own core as I needed to be with Ella.
Which for me to the point that what you learn from your dogs is transferable to the rest of your life. Tillsammans med Ella lärde jag mig att sätta gränser, att kräva mitt utrymme och en hel del andra saker jag inte lärde mig som barn. Ella var en fantastisk lärare på det viset. Hon krävde att jag blev kristallhård i min egen kärna för att kunna möta henne och inte låta henne köra över mig fullständigt. Denna kunskap har varit otroligt bra för mig i alla andra områden i livet, och min tacksamhet för att ha fått lära mig det är oändlig.
Det jag lär mig av de hundar jag har att göra med nu är att det inte måste vara en ständig kamp att älska och att ha nära relationer. Det är något som sitter långt inne hos mig av väldigt många skäl, och det tar tid att befästa insikten, kunskapen, känslan och förståelsen. Det kanske är därför jag har fyra hundar omkring mig som på olika sätt bearbetar mig för att jag ska fatta. 😀
Något annat jag lärt mig och som blir tydligare och tydligare är hur viktigt det är med målsättning och riktning när man umgås med hundar. Jag tänker till exempel på det här med hundpromenader när man går med fler än två hundar. Någon undrade hur tusan jag bär mig åt, men det är faktiskt nästan lättare att gå med fler än med en hund. Vad det handlar om är struktur, orderliness, att ställa krav, och att veta vad man vill, vart man ska, och att kunna visa det på ett tydligt sätt. I alla fall är det så för mig. Detta är för övrigt också något som är väldigt användbart i övriga livet – att veta vart man ska.
And as a parenthesis; det drygaste med att gå med flera hundar är hur trassligt det blir med kopplen. 😀 De trasslar ihop sig, det blir knutar, och det blir dessutom trångt i händerna när jag har dem på kort koppel. But it's worth it. Det är en förjävla trevlig känsla att gå med två hundar på vardera sidan som går snyggt och prydligt. ♥
There is, som synes, enormt mycket att lära sig av hundar. Ibland lite oväntade saker. Men allt det här och mer därtill är ett av skälen till varför jag föredrar hundar sällskap framför de flesta människors. De är öppna, raka och ärliga i sin kommunikation och sitt sätt att vara och de ljuger aldrig (nåja, ibland gör de faktiskt det 😀 ).