Isidor on nuori koira, jonka äiti tarvitsi koiranvahtia, kun hän on muutaman päivän poissa omilla seikkailuillaan. Hän on itse asiassa erään päiväkoirani nuorempi sukulainen – Shiloh-paimenen ja susikoiran sekoitus. Minulla on kokemusta vain toispäiväisestä koirasta, mitä tulee kyseiseen sekoitukseen – ilmeisesti se ei ole niin yleistä.
Seuraan kuitenkin Animal Watch YouTubessa, ja siellä olen oppinut, että susikoiria ei välttämättä ole helppo käsitellä. He ovat hermostuneita, ujo ja hänellä on voimakas pakenemiskäyttäytyminen. On tärkeää seurustella heitä kunnolla ja perusteellisesti heti alusta alkaen, jotta he oppivat, ettei maailma ole niin kauhea ja paha kuin he luulevat.
Luulen että Isidor har mer wolfdog i sig än sin äldre släkting. Kun tapasimme ensimmäisen kerran, hän oli erittäin ujo minua kohtaan eikä uskaltanut lähestyä minua, tuskin ollenkaan. Onneksi minulla oli salainen ase mukanani – koiran herkkuja. Med hjälp av det vågade han sig sakteliga på att ta från handen på mig.
Isidors matte säger att han inte låtit någon annan människa än hon röra vid honom. Inte ens hundpsykologen de går hos, trots att han tydligen gillar henne en hel del.
Därför tillåter jag mig själv att känna mig både smickrad och hedrad över att han inte bara låter mig röra vid honom. Han kommer självmant och söker fysisk kontakt, och han har dessutom fläkt upp magen, låtit mig fippla med tassarna, och dessutom “provsmakat” på mina händer (kärleksbetygelse från hans sida).
Tillit.
Det är så man blir rörd för mindre. Och det blir jag faktiskt. Det är oerhört hjärtevärmande att se en hund som Isidor värma upp – och det såpass snart. Vi har träffats rätt många gånger, och för en dryg vecka sen var han här hemma med oss i några timmar. Nu är hans matte iväg på sina grejer, och han har varit här sedan i söndags (tisdag idag). Redan igår fick jag se magen första gången.
Sen är han ju en unghund, och det är ju inte skitkul. När hans matte berättat om honom och hans unghundsfasoner fick jag bilden av att han var ett monster – och det är han faktiskt inte. Boyo var betydligt värre i samma ålder (åtta månader). Men visst har han knäppa idéer för sig. Han vill gärna tugga på saker. Lite vad som helst, itse asiassa. Han har försökt tugga på mina skor. Skrivbordet. En stol. Knopparna på köksluckorna (i hans höjd). Han har också väldigt svårt att slappna av när vi ska sova, vilket är det jag faktiskt tycker är jobbigast med honom. Allt annat går att hantera, men just det är extremt irriterande. 😀
Som lite underhållande kuriosa; han är ett praktexemplar på varför jag ei har vita (eller ljusa) koirat. Jag går runt och känner mig som den där inverterade dalmatinern, med mina svarta kläder och hans vita päls han så vänligt och frikostigt delar med sig av. 😀
Hundarna har skitkul ihop. Isidor har såklart en massa valpenergi, vilket Boyo tycker är lite smådrygt emellanåt. Men de leker jättefint ihop, och funkar hur bra som helst tillsammans. Och som jag berättat om Boyo förut; hän on niiiiiii bra med den här försiktiga, skygga typen av hund. Han guidar och visar att världen inte alls är så farlig. Jag erkänner mig extremt stolt över honom när det gäller just det. Hän on niiiiiii rintaliivit, Minun koirani. ♥
Oman kokemukseni mukaan är det lätt att tro att de här skygga och överdrivet försiktiga hundarna är rädda, eller att de inte tål något. Det skiljer sig naturligtvis från hund till hund, men av de jag träffat – Isidor inkluderat, så är de betydligt tåligare än man tror. Man får vara lyhörd och uppmärksam, men jag tror inte man tjänar på att till exempel inte ställa krav, och inom rimliga gränser pusha dem att ta sig igenom vad-de-nu-tycker-är-läskigt.
Saker jag är väldigt imponerad av när det gäller Isidor är framför allt hans förmåga att läsa av kroppsspråk, mimik och energi, trots sin ringa ålder och att vi inte känner varandra jättebra ännu. Det är ju så jag i väldigt hög grad kommunicerar med hundar. En del hänger inte alls med, medan andra fattar galoppen på en gång. Isidor fattar direkt. Jag tycker också att han har lärt sig våra rutiner väldigt snabbt, särskilt när det gäller när vi ska gå ut och när vi kommer in.
Luulen että Isidor kommer att bli en fantastiskt trevlig hund när han blir vuxen. Han är redan supermysig och jättego – jag har blivit väldigt förtjust i honom. För hans skull är jag faktiskt glad att han får hänga med oss i några dagar. Han förtjänar att komma förbi lite av sin skygghet och sitt allmänna flyktbeteende. Boyo är en fantastisk lärare och förebild ur det perspektivet. Det ska bli otroligt intressant att höra när hans matte kommer hem, om hon tycker att han verkar ha lärt sig något under sin vistelse hos oss.
Luulen että ett av skälen till att Isidor gillar och litar på mig är att jag är tydlig. Jag har inte jättemånga strikta regler, mutta ne, jotka minulla on, de gäller. Och just att jag är så tydlig i kroppsspråket, kuinka käytän sekä ääntä että hengitystä, Luulen, että se auttaa myös valtavasti. Hänen ei tarvitse ajatella niin paljon itsekseen, mutta täytyy vain hyväksyä tilanne ja pitää siitä. Sitten hän saa tukea sekä minulta että Boyolta, jos jokin tuntuu pelottavalta.
Nyt aion nauti hetkestä hiljaisuudesta ennen kuin on aika viedä koirat lenkille. Olen todella väsynyt, mutta johonkin suuntaan meidän pitäisi pystyä siihen.