När jag skulle sova låg jag av någon anledning och funderade på det här med starka hundar. För en gångs skull, faktiskt inte mentalt starka hundar utan fysiskt starka hundar. Jag grubblade lite över vad det innebär, och av vilka skäl vi upplever en hund som fysiskt stark.
Som referenser kommer jag såklart att använda mina egna hundar samt erfarenheter av andras hundar jag gått med.
Ella och Boyo är ju de som ligger närmast varandra, eftersom de är schäfrar båda två, och dessutom har levt/lever tillsammans med mig. Ella var en mindre hund än Boyo – det skiljer ungefär 15 – 18 centimeter i höjd, och runt 5 kilo i vikt. Boyo är rätt hög för att vara schäfer, Ella var liten och väldigt tanig för att vara en tik.
Trots det upplevde jag Ella som betydligt starkare än Boyo.
Det jag har kommit fram till ligger bakom vår upplevelse av en hunds styrka är lite olika saker;
- Vilja
- Instinkt
- Muskelstyrka
- Vikt
- Tyngdpunkt (hög/låg)
- Verktyg (koppel/sele/nosgrimma)
- Relation hund/människa
Vilja
När en hund vill någonting – fram till den där superspännande fläcken, fram till en annan hund eller människa, till maten, leksaken/resursen eller whatever, så är det väldigt lätt att uppfatta den som stark. Viljan lägger lite extra kraft bakom hundens kroppsvikt, muskelmassa och så vidare.
Instinkt
Har man exempelvis en hund med jaktinstinkt (både Ella och Boyo hade och har jaktinstinkt gentemot harar/kaniner, katter (utomhus), fåglar, igelkottar, ekorrar osv) så slår den där viljan in, och hunden blir helt plötsligt superstark när den får för sig att vilja dra iväg efter något rörligt. Men en hund som reagerar med rädsla på något oförutsett kan också upplevas som stark, eftersom viljan att fly blir större än viljan att stanna kvar.
Muskelstyrka
En del hundar är ju rena muskelberg, och muskler ger onekligen styrka. Andra hundar har inte fullt lika mycket muskelmassa, och blir således inte heller fullt lika starka.
Vikt
Större, kraftigare hundar upplevs nog gärna som starkare än små hundar på ett par kilo. Min fundering är om det är vikten som ”är” styrkan (vi som inte är tillräckligt starka att hålla emot de där X antal kilona som vill något annat), eller om hunden faktiskt är fysiskt stark.
Tyngdpunkt
Min personliga åsikt är att ju längre ner en hund har sin tyngdpunkt (ju mindre hunden är, alltså), desto starkare blir den. En liten hund som drar i kopplet har lättare att få hela min överkropp att falla framåt, än en större hund har, därför att tyngdpunkten ligger på olika höjd. Av det skälet föredrar jag större hundar, eftersom jag tycker att det är lättare att hantera dem på en koppelpromenad. Dock tror jag att det här är något som upplevs olika från person till person.
Verktyg
Beroende på hur ens hund går i koppel, funkar det ju olika bra med olika verktyg. Min personliga favorit är nosgrimma. Ella behövde en sådan, eftersom hon var rätt obekvämt att gå med (hon ”hängde” gärna i kopplet och ville alltid framåt). Jag började med nosgrimma även på Boyo, när han började muppa sig som unghund. Eftersom jag tycker att det är ett så oerhört bekvämt sätt att promenera med hund, så har jag fortsatt, även om han troligen skulle sköta sig bra med halsband också.
Sele, däremot, är något jag inte skulle ta i med tång, om jag inte har ett ytterst specifikt syfte med det – t ex att hunden ska dra någonting. I min värld tappar man väldigt mycket kontroll när man har en sele på sin hund, och troligen upplevs hundens styrka också som väldigt mycket större.
Relation
Har man en dålig relation med sin hund kan det resultera i att den beter sig allmänt illa på promenaderna. När hunden väljer att inte lyssna, att göra som den behagar, tar sig friheter utan att kolla av med sin människa först, är det lätt att uppleva hunden som stark. Relationen och samspelet är det som ligger bakom hur väl man får sin hund att fungera på en promenad (hur ”vältränad” hunden är).
…
En anledning till att jag ens började fundera på det här, är hur åtminstone ett par människor vid olika tillfällen har tyckt att Boyo är så förskräckligt stark. Jag erkänner att jag har väldigt svårt att förstå det, eftersom jag inte tycker det – alls, faktiskt.
Han är visserligen tillräckligt stor för att ha hyfsad styrka, men jag upplever honom som mer sprattlig än stark, även när han drygar sig och vill rusa efter harar, kaniner, fåglar och så vidare.
Jag misstänker att det är många som tänker att de ska träna sin hund att inte använda sin styrka, även om man gärna vill ha en välmusklad hund. Mitt sätt att hantera det är just genom att – hantera det. När min hund får syn på en hare som rusar vill han rusa efter – alltså får jag hantera det, där och då.
Sen är det ju också så att känner man sin hund väl, vilket jag antar att de flesta gör, så lär man sig snart vad som behövs för att hantera en situation.
Boyo blir väldigt fladdrig och stissig när han vill iväg efter något, men hans fysiska styrka är det minst störande i det.
Det jag i stället retar mig på är hans fullständigt obefintliga koll på vart han har kroppen, och när han dänger in hela sin bakdel bakom mina knän så att jag snubblar omkring samtidigt som jag ska lugna min muppiga hund. 😀
…
Hur upplever du din hunds fysiska styrka? Tycker du att mina tankar om saken är relevanta, eller är jag helt ute och cyklar? 😀