Het is zo lang geleden dat ik hier heb geblogd. Opnieuw. Daar zijn uiteraard redenen voor. Bijvoorbeeld dat ik mijn leven ben gaan opbouwen rondom mijn grootste passie – fotografie. Het heeft ertoe geleid dat veel andere zaken een beetje naar de achtergrond zijn geraakt.
Nog iets dat is gebeurd – voor beide- en nadeel voor mij, vooral ten behoeve van de blog, is dat ik mijn enige heb verloren, overgebleven kat – Molly. de 28 April verliet ze mij om rond te dwalen met de anderen die mij al lang geleden hadden verlaten.
Het is niet moeilijk om een kat te verliezen. Het is levensveranderend. Het is het verliezen van een van de pijlers van het leven. En voor het eerst verder 22 jaar, Ik ben helemaal zonder kat. Voor mij is het volkomen onnatuurlijk. Ik kan niet leven zonder kat – het is geen leven, het is ook geen thuis. Er moet een kat zijn.
Dus ook al rouw ik diep om mijn Molly, så finns det oändligt med utrymme i mitt hjärta för en ny katt. Ingen katt kan ta Mollys plats, och därför är det ju väldigt behändigt att den katten får sin alldeles egen plats. Både i mitt hem och i mitt hjärta.
Och därför kommer det om några dagar – faktiskt den 28 juni, att flytta in en 12 veckor gammal kolsvart kattunge. Hennes namn är Iza och hon är dels bedrövligt söt, dels ser hon ut som en väldigt typisk katt att bo hemma hos mig.
Eftersom jag också råkar ha en stor, rätt muppig schäfer här hemma – en ja, jag pratar givetvis om Boyo, så kommer ju den här ankomsten av lilla Iza, att bli ett äventyr. Han är visserligen van att leva med katt, men han är också van att leva med en katt han redan känner, som han har växt upp med. Han är inte van vid att det dyker upp en liten kissebebis han aldrig har träffat. Bara det i sig kommer att göra det här till en.. Goed, låt oss säga; intressant upplevelse, för både honom och Iza.
Jag har dock en plan.
Jag kommer att dumpa Boyo hos en kompis medan jag åker och hämtar Iza i Uppsala. Bara det i sig kommer att göra att han förhoppningsvis är trött av alla intryck när jag hämtar honom – med Iza. Nu råkar jag veta att SMHI påstår att det kommer att vara runt 30 grader varmt just den dagen, vilket inte känns skitkul eftersom både jag och Boyo är väldigt värmekänsliga. Men OM det är möjligt, kommer vi att ta bussen hem – tillsammans med Iza. Då kommer de att ha tid att känna av varandra lite, samtidigt som de är fullt upptagna med intryck från stadsbussen. Det i sin tur, kommer förhoppningsvis att göra att de känner sig i alla fall lite, lite mer som “vi” än inte. Då har “vi” rest tillsammans och kommer dessutom hem tillsammans. Min tanke är att det kommer att göra introduktionen på hemmaplan lite lättare.
Hur det går, valt nog te bezien. Eftersom jag känner min hund, kommer min roll till största delen vara att hålla hans energinivå på en rimlig nivå, så att han kan vara lite lugn och sansad omkring henne. Han är ju stor, bufflig och kan vara lite (!) intensiv för en kattunge som precis har flyttat hemifrån. Jag betvivlar ju att han minns något av när han själv flyttade hemifrån, åkte tåg i många timmar, och kom hem för att träffa Molly. Det var en stor dag för honom, det också. Jag önskar att jag kunde påminna honom om det, och säga att han ska vara snäll mot Iza för att hedra sitt eget minne av att komma till ett helt nytt ställe. Jag betvivlar dock att han förstår vad jag säger, eller att han kommer ihåg något av det. 🤦🏻♀️
Oavsett så tänker jag se till att det här fungerar. Jag har ju dessutom haft en sån här introduktion tidigare; när Molly kom som kattunge, och blev hälsad av Zoe – och framför allt av Ella, som var ungefär en miljard resor värre än Boyo i fråga om energinivå, intensiteit, driv och så vidare. Men det gick bra och de blev jättebra kompisar.
Att jag berättar om det här beror på att jag tänkte jag skulle komma igång med bloggandet här igen. Jag törs inte lova att jag skriver så ofta och intensivt som jag gjort förut, men det jag kan garantera är att ni kommer att få läsa om introduktionen mellan Boyo och Iza, se bilder på det lilla underverket, och se hur allting fortskrider här hemma.
Jag har ju till exempel en plan om att för första gången (jag har aldrig gjort det med någon av mina tidigare katter) ta med Iza ut i ryggsäck, när jag går på fotopromenader med Boyo. Och då inte bara här runtomkring, utan när vi tar oss iväg ner på stan eller till andra ställen för att jag vill se lite andra miljöer än bara här hemma.
Så förhoppningsvis blir hon lite mer världsvan än de katter som trampat omkring i mitt liv hittills. Jag ser verkligen, verkligen fram emot att bli igenkänd som “hon som har med sig både hund, katt och kamera”.
Och när hon blir lite större kan jag också tänka mig att investera i sele/koppel, så att hon kan få traska runt på nån gräsmatta, kanske till och med gå omkring lite uppe i skogen eller på något annat kul ställe.
Bij dit alles wordt er natuurlijk van uitgegaan dat ze het prima vindt om een taxi in een rugzak te nemen. Dat weet je pas als we het geprobeerd hebben. Maar als ik haar ophaal, mag ze er wel in rijden, en als het gebeurt dat we met de bus gaan, zal ik daar extra dankbaar voor zijn. Het voelt niet als een lengte om Boyo in de ene hand te hebben en een grote transportkooi in de andere. Vooral niet erin 30 graad hitte.
Heren. Nu weet je een beetje over de redenen voor de lange pauze. Ben je nieuwsgierig naar mijn fotografie?, wat ik eigenlijk doe, hoe ik erover denk, enzovoort, je kunt beginnen door een kijkje te nemen > hier <.
Sen kan jag ju berätta att det ska bli så otroligt fantastiskt att ha en katt här hemma igen. Jag har vetat i många år att jag inte kan vara utan katt. Men när Molly blev ensamkatt, var hon extremt tydlig med att det minsann inte behövdes någon mer katt, för hon var minsann tillräcklig alldeles på egen hand. Och det hade hon rätt i. Nackdelen är ju att när man bara har en katt, blir det ett tomrum när den katten bestämmer sig för att det är dags att gå. Och så blev det. Av det skälet är det inte helt osannolikt att det blir ytterligare en katt om några år, så att det aldrig blir såhär tomt igen.
Men först och främst – Achter. Hon är efterlängtad att det nästan gör ont i kroppen. Jag ser så oerhört fram emot att lära känna henne och se vad hon är för liten pryl på fyra tassar, och just hur stort ego, självförtroende och självbild hon har. Jag hoppas på att hon har rejält med skinn på näsan, och att hon är duktig på att vässa klorna så hon kan spöa Boyo när hon tycker att han är för dryg. För kattunge, det är hon ju bara en kort stund. Hon kommer ju att växa upp och bli en vuxen katt, och Boyo behöver lära sig vem det är som bestämmer. 😄
/Malinka