Först vill jag bara säga att jag har läst era kommentarer, ni som skrivit på Facebook. Jag har inte svarat, för jag har ingenting att säga. Jag är helt tom. Men jag vill ändå framföra mitt tack – framför allt till er som med era kommentarer bekräftar det jag själv känner om mig och Ella. Vår relation var speciell.
Jag övar mig för fullt på att inte ha en hund. Det går sådär. Jag räknar timmarna mellan det som borde vara promenader. Jag räknar timmarna tills jag måste sätta telefonen i laddaren, vilket jag alltid gör mellan de två sista promenaderna. Jag måste hålla koll på timmarna som går mellan katternas mat. För att inte tala om att jag måste komma ihåg att byta vattnet i vattenskålen. I vanliga fall skulle Ella dricka slut på det, men i värmen inomhus nu behöver det bytas i stället. Och så måste jag rensa kattlådorna.
Något jag började med när min pappa dog för ett par år sedan var att på ett rätt brutalt sätt säga åt mig själv att han är död. Han finns inte här längre. Och det är vad jag gör nu också. Ella är inte längre här, och jag behöver komma ihåg det.
Jag är glad att jag har fotograferat Ella så mycket som jag gjort genom årens lopp. Några dagar innan det var dags tänkte jag gå ut med henne och kameran, bara för att upptäcka att batteriet hade gett upp. Det fanns inte tid eller pengar att beställa hem ett nytt just då, så jag får nöja mig med det bildmaterial jag har. Och det gör jag – jag har förmodligen hundratals fotografier av henne i varierande åldrar. Hon har stått fotomodell för mig i hela sitt liv, så hon hade vanan inne.
Det jag tycker är så extremt märkligt.. No, det är inte bara en sak. Det är många saker som är så extremt märkliga. En av dem är att det känns så naturligt att hon inte är här. Jag förstår inte det. Framför allt inte eftersom det kändes lika naturligt att hon var här.
Ska man vara krass finns det just för tillfället en del fördelar med att hon inte är här. Hon befann sig ju mitt i sitt pälssläpp, och nu slipper jag hantera alla dessa absurda hav av päls på golvet. För att inte tala om efterföljande löp. Dessutom behöver jag inte gå ut i fullständigt olidlig värme. Jag kan sitta inne framför fläkten i stället.
För att vara ytterligare lite krass är det skönt att slippa den ständiga oron och alla funderingar om hur och när det ska bli. Det är färdigt nu och jag behöver inte bekymra mig längre.
Men det gör inte att det känns roligare. Det gör inte att det finns en hund som så fort hon hör att jag rör mig kommer rusande och frågar vad vi ska hitta på nu. Jag behöver inte bekymra mig om hur långt vi kan gå den här gången, men det gör inte att det är roligare att sakna hennes vackra ögon, hennes stora, breda flin och hennes mjuka öron.
Jag har städat bort det mesta efter henne. Jag har mattunnan och ställningen med hennes matskålar står kvar i köket, för jag har ingenstans att göra av dem. Jag ska försöka knöla in det i klädkammaren tills vidare.
Det går hyfsat långa stunder. Sedan bryter jag ihop helt utan anledning. På dass. Vid diskhon. När jag lagar mat. När jag bildbehandlar eller layoutar.
Jag älskar mina katter djupt, men just nu har jag svårt att känna mig nära dem. Tystnaden efter Ella vrålar alldeles för högt. Det kommer att ta en stund innan min känsla av ett liv utan henne normaliserar sig. Jag tror småflickorna är aningens förvirrade, de med.
En av de starkaste känslor jag har just nu är att jag behöver ha en hund. Eftersom jag av uppenbara skäl inte kan ha Ella, behöver jag ha en annan. Jag har början till en plan för hur jag ska åstadkomma det. Förmodligen kommer jag att behöva en hel del hjälp för att nå dit. Jag informerar mer om det när jag har bättre koll på hur jag ska bära mig åt.
Jag är i alla fall glad att jag bestämde mig för att ta längre tid för mig själv. Jag är långt ifrån redo att möta omvärlden.
Den får vänta tills jag känner att jag kan möta den utan Ella vid min sida.