Det har gått fyra veckor i morgon, þriðjudag (eller idag, beroende på när inlägget publiceras). Fyra veckor utan Ella, vilket är så otroligt märkligt. De här fyra veckorna – den här månaden, har varit fylld av tankar och känslor. Det enda jag är helt klar över är att jag inte mår bra av att leva utan hund.
Jag vet att jag tjatar om det, men är det någonting i mitt liv som har varit självklart och naturligt, är det Ella. Det har aldrig någonsin funnits någon tvekan om att hon och jag har hört ihop. Hon har varit så självklar vid min sida att jag känt mig naken varje gång jag rört mig utomhus utan henne. Det har nästan varit fysiskt smärtsamt att vara utan henne.
Nu är hon borta, och jag känner mig ännu mer naken än någonsin. Det är först nu jag inser hur stor del hon varit av mitt liv. Och jag menar inte bara tystnaden efter hennes tassar när hon rörde sig i lägenheten, eller hennes kalla nos mot min arm, eller hennes skitdryga, högenergiska, högintensiva skällande när någon står utanför dörren. Nej, hon har varit mer än så. Hon har verkligen varit halva min kropp, mitt sinne och mitt hjärta.
Det finns naturligtvis ingen annan hund som kan ta hennes plats. Den är ju hennes. Däremot finns det hundar som kan ta sin alldeles egen plats i mitt liv och mitt hjärta.
Däremot finns det saker som stör mig oerhört med det här. Jag stör mig inte på att hon är borta – hon är precis där hon behöver vara; om det hyser jag inga som helst tvivel. Jag skyller inte heller någonting på henne. Det jag stör mig på ligger helt och hållet hos mig själv, men är också det som gör att jag verkligen behöver ha minst en hund i mitt liv.
Jag stör mig på att jag inte tar mig ut. Jag går inte ut överhuvudtaget om jag inte absolut, nödvändigtvis måste. Jag tar ut soporna, går till och från tvättstugan eller Ica – och ut med den eventuella daghund jag har hemma. Karma har inte varit här på en vecka, men kommer att vara här nästa vecka – då kommer jag i alla fall ut.
Men alltså, jag blir så extremt jävla osocial så det är skamligt åt det. Och även om jag trivs väldigt bra med mitt eget sällskap är det ju kul att komma ut någon gång emellanåt. Utan hund gör jag inte det automatiskt.
Jag tar pälsdraperade golv och blodfläckar på golven under löp alla gånger framför detta. Jag tar regniga och stormiga, eða hvað það varðar, smällheta, promenader jag inte alls har lust att gå på, alla gånger framför det här. Nackdelarna med att ha hund överväger inte ens på låtsas fördelarna.
Så för att avsluta det här inlägget på en mer positiv ton; jag hoppas att jag lyckas fylla mitt sparkonto med tillräckligt mycket pengar – inom rimlig framtid, så att jag kan skaffa mig min Cão da Serra da Estrela.
Helst två, fast inte på en gång.
Håll tummarna för att jag kan skaffa mig min hund, åtminstone till årsskiftet.