Í minnisvarðanum
Jag har haft turen att få leva tillsammans med Försvarsmaktens Ella i tio år. Hon blev på dagen tio år och tre månader gammal. Innan sommarvärmen slog in i juni 2019 fick hon avsluta sitt liv i min famn.
Jag började som fodervärd åt Ella. The 29 april 2009 åkte jag och en av mina bästa kompisar till Örebro brukshundsklubb där Försvaret lämpade av en drös valpar till lika många förväntansfulla fodervärdar, däribland jag.
Guð minn góður, vad söt hon var. Guð minn góður, vad liten hon var. Och herregud, vilken energi hon hade, så liten hon var. Inte dämpades den nämnvärt heller, förrän hon blev gammal. Till och med då hade hon mer energi än de flesta hundar.
Ég og Ella har haft en sån där relation som alla vill ha men få förunnas. Även om vårt liv tillsammans inte blev riktigt som jag hade tänkt mig, har vi ändå alltid varit ett radarpar. Det är så häftigt att få vara med om.
Att leva med en Försvarsmaktsuppfödd hund är ingen dans på rosor. Det är otroligt påfrestande att hantera den höga energin, den extrema viljan att göra saker hela tiden. Men det är så häftigt att leva tillsammans med en individ som är så genuint lycklig och levnadsglad som min Ella har varit i hela sitt liv.
Min älskade, älskade Ella. Så omaka som vi varit är det ett under att vi fick det att fungera. Men jag har väl aldrig älskat någon såsom jag älskat dig. Du har lärt mig mer än jag någonsin kunnat drömma om. Jag kommer alltid att ha dig närmast hjärtat.
Med kärlek,
matte