Ég sagði þér að vinir mínir, nokkur hús neðar í götunni, hafa komið með hvolp heim, og að ég er satt að segja alveg fokking græn af öfund. Tvi vale, hvað ég er dagblað. Kombinerat med det faktum att den Estrelatik som uppfödaren planerar att paras, ännu inte börjat löpa (i alla fall inte såvitt jag vet), och att det ändå inte är en garanti för att det faktiskt blir valpar, gör att jag börjar vackla.
Grejen är ju liksom att jag vill ha en hund. Min hund. Jag har förvisso varit redo att vänta ett tag på min Estrelavalp, dels för att hinna sörja Ella, dels för att – tja, jag vill ha en Estrela. Men just precis nu, framför allt när mina kompisar har skaffat sig en ny (ursöt!) valp, känns det jävligt tradigt att vänta.
Jag gillar den jag är tillsammans med en (umfram allt min) hund. Jag gillar att jag blir bättre och tydligare i min gränssättning, och att hela jag får en fastare form. Utan hund upplever jag mig själv som lite för mjuk och oformlig för min egen smak.
Så nu står jag här i valet och kvalet. Ska jag ha is i magen och vänta ett tag till och hoppas på att det faktiskt blir en bunt Estrelavalpar, eller ska jag börja leta efter något annat?
Ska jag börja leta efter något annat, finns risken att det tar ett tag, det med. Jag vill nämligen inte skaffa mig vad som helst. Ska jag ha en annan hund behöver den inte nödvändigtvis vara renrasig, men jag är väldigt kinkig med vad jag kan tänka mig att ha i en blandras.
Till exempel vill jag ekki, trots att jag gillar Lilo, ha en amstaffblandning av något slag. Som jag förstår det är just amstaff och liknande raser utsatta för en del hudproblem och matallergier, och det har jag i ärlighetens namn inte råd med. Dessutom är de alldeles för små och har för lite päls för min smak.
Det jag på rak arm skulle kunna tänka mig är blandningar i stil med newfoundland/schäfer/estrela/leonberger eller liknande. Inte alla raser tillsammans, men en blandning av ett par av dessa raser är något jag kan tänka mig utan att tveka.
Eftersom jag gärna vill ha en lite tuffare hund som kräver lite mer av sin människa, är det tyvärr många raser som går bort. Eftersom jag dessutom helst inte vill ha en brukshund, är det ytterligare rätt många raser som faller bort, även om jag tycker att de är/verkar väldigt intressanta.
Jag är inte heller intresserad av små hundar överhuvudtaget. Alltså är det ännu fler raser som faller bort.
De alternativ som finns just nu är att vänta på den svenska Estrelauppfödaren och se vad som händer, att ta kontakt med uppfödare i andra länder (jag har redan börjat söka) och se över möjligheterna att importera från framför allt Finland eller möjligen Storbrittanien. Det sista alternativet är att skaffa mig en annan hund nu, och vänta med att skaffa en Estrela till ett annat tillfälle när jag inte känner mig fullt lika rastlös.
…
Jag mailade faktiskt uppfödaren igår (eftersom jag började skriva det här inlägget redan igår) och frågade hur det går för dem. Jag fick veta att deras andra tik (inte en avelstik) har börjat löpa, och att det rimligen torde sätta igång den tik som ska paras. Det fick mig att känna att jag kan vänta ett litet tag till – men om det inte händer någonting på den fronten tror jag att jag helt enkelt väntar med att skaffa en Estrela, för jag både vill ha och behöver en hund – snart.
Det känns lite knepigt, det här med att vackla på det här viset. Men alltså – jag längtar efter min hund så jag smäller av.