There will be some re-planning the upcoming week. In fact, it feels pretty good, even if it is different from what I had expected. Men det ger mig utrymme att pusta lite och ta igen mig efter den här veckans adrenalinpåslag och, från min sida, om än inte med vilje, överdrivna känslor.
På tisdag är Flokis sista dag hos mig. Efter förra veckans äventyr med hans krampanfall, har jag insett att jag inte riktigt orkar med att hjälpa hans matte med honom. Det är för mycket överraskningar, och även om jag på det stora hela är välbehandlad och välmedicinerad i min bipolära sjukdom, har jag en väldigt låg stresstolerans. Det känns tråkigt att det måste bli så, men för min egen skull – och även Mollys och Boyos skull, måste jag sätta mig själv först.
Egons husse med familj kom förbi idag med en ny säck torrfoder åt honom, eftersom den gamla håller på att ta slut. Vi pratade lite om Egon och hans fysiska hälsa som tyvärr inte är skitbra. Han är gammal, han är trött och halt, han äter värktabletter – och jag bor tre trappor upp. Det är inte ultimat för honom att vara här, även om det fortfarande går relativt bra.
Därför har vi bestämt att det här är sista gången Egon är hos mig. Det känns också jättetråkigt, men Egon blir varken yngre eller bättre, så jag tror att det är bäst för honom att inte komma hit mer.
Sedan pratade vi också lite om Egon versus Molly, och ett par timmar efter att husse plus familj gett sig av hörde han av sig och berättade att de förmodligen hämtar Egon några dagar innan det var tänkt.
And the fact is att det känns rätt skönt. På många olika sätt. Dels kommer jag att hinna varva ner ännu mer, jag kommer att hinna vila lite innan jag åker och hämtar Boyo, och det blir lugn och ro för Molly.
På onsdag kommer Mysak hit, men Mysak och Molly har känt varandra i hela sina liv. De är ungefär jämngamla, och Mysak har varit här lite till och från sen han var valp och Molly ungkatt. Mysak bor dessutom med ett gäng katter själv, så han har koll på hur man uppför sig i närheten av dem.
Så på det stora hela tror jag att det blir relativt bra ändå, till slut. Under några dagar nu i veckan har jag varit lite orolig för att jag skulle vara helt slut när Boyo kommer hem, men det här ger mig mer utrymme än jag trodde från början, att ta igen mig och tanka energi innan det är dags att ta hem Boyo.
Sedan tycker jag (och jag vet att jag tjatar nu) att det är supertråkigt när det gäller framför allt Egon. Floki är trist också, men han är fortfarande ung och (relativt) frisk bortsett från krampanfallet. Egon är gammal, och det finns ingen som kan säga hur länge han håller.
Dock är jag glad för min egen skull att det blir såhär. Jag är oerhört tacksam över att ha fått hänga med Egon och Floki. Jag lär mig något av och med varje hund, och sådana lärdomar är aldrig bortkastade. Men jag är glad att jag får det här utrymmet till lugn och ro. Jag kommer att behöva det.
För veckan därpå, med start onsdagen den 12 February, börjar mitt, Mollys och Boys eget äventyr – vårt liv tillsammans. Det kommer att bli superspännande, och nu börjar det ju faktiskt närma sig med stormsteg. Tiden kommer att rusa förbi, och sedan är det dags.