Jag är hyfsat övertygad om att jag har skrivit om det här tidigare, men skillnaden är så stor att jag tycker att det är värt att skriva om igen. Nämligen att det är skillnad på hund och hund, och jag tänker som vanligt utgå från min egen erfarenhet och använda framför allt Ella som exempel. Nu när jag umgåtts med ett gäng andra, normala hundar, inser jag än mer att Ella inte var en sådan.
I do not know hur många gånger jag försökt förklara för andra människor att Ella inte var en normal hund. Jag har vänner som efter att ha känt både mig och Ella i många år, ändå inte till fullo förstår vad som finns i en hund uppfödd av försvaret.
För den som följt bloggen en stund minns ni säkert att jag brukar säga att Ella levde sitt liv i tusentals kilometer i sekunden. Hon hade extremt hög energinivå, och det var lätt att uppfatta henne som en hund med både ADHD och Asperger. Hon var också oerhört intensiv och fullständigt övertygad om att världen tillhörde henne. Hon älskade framför allt människor och förutsatte att alla älskade henne minst lika mycket. Hon var dessutom en rätt skarp hund, och fungerade inte särskilt bra med särskilt många hundar.
Hon hade säkert varit lugnare om hon fått utlopp för sitt behov att arbeta, men nu blev det inte så. Jag gjorde mitt bästa för att aktivera henne, men det jag har gjort med henne har aldrig täckt hennes behov. Nu har jag haft tur, eftersom hon har fungerat ändå (även om det säkert finns de som tycker annorlunda) och har klarat sig bra som sällskapshund och barometer för mig.
Men förolämpa mig inte genom att säga att du också har haft en högenergisk hund och minsann också vet hur det är. Jag har träffat hundar efter Ella som haft hög energi, varit intensiva och velat mycket – men ingen av dem har ens varit i närheten av hennes nivå. Och jag säger det inte för att jag är partisk, utan för att det är så.
Det är nämligen skillnad på en hund som har en viss nivå av stress och på grund av det upplevs som högenergisk, och en hund som är en virvlande storm av naturen. Det är skillnad på en hund som är lättlärd och kan göra vad som helst för en godisbit, och en hund som drivs framåt av en så stark vilja att göra, att hela dess psyke och mentalitet vibrerar av det.
Det kluriga med det hela är att man måste känna hunden. Och då menar jag inte att man vet vad den gillar, inte gillar, hur den fungerar och så vidare. Det är inte det jag pratar om nu. Det jag menar är att man måste känna hundens energifält. And believe me when I say it; jag har än så länge inte träffat en hund som har känts på samma sätt som Ella. Men kanske är det så, att många antingen inte vet hur man gör för att känna energifält, eller så skiter de i det.
En hund uppfödd av försvarsmakten är en elithund. De avlas i ett enda syfte; att jobba. Tittar man på diverse filmklipp med militärhundar, police dogs, väktare med hund och liknande, så ser man att de nästan alltid befinner sig framför människan (som gärna står/går lite bakåtlutad för att hålla emot) eftersom det är där de utför sitt jobb. En sådan hund blir inte trött på samma sätt som en vanlig hund. Bortsett från Ellas sista halvår när hon sov mycket (och faktiskt sov djupt i stället för med minst ett öga öppet), tror jag att hon varit helt utslagen kanske ett par gånger under hela sitt liv.
Jag har träffat en människa som också hade en FM-hund ett tag. En väktare, och när jag berättade om hur drygt det var att gå med Ella när hon hängde i kopplet visste han precis vad jag menade. Jag har vänner som menar att man kan lära alla hundar att gå snyggt i koppel, och det tror jag är sant. Så länge det är en normal hund.
Men Ella var inte en normal hund. På det stora hela tycker jag att jag lyckades rätt bra med henne. Särskilt med tanke på att hon var min första hund. Men det finns några saker där jag aldrig lyckades få till det ordentligt. Exempelvis det här med att hänga i kopplet. Inte alltid, men väldigt ofta. Hennes behov av att röra sig framåt och upptäcka vad som befann sig bakom nästa grässtrå och nästa pinne var större än hennes vilja att göra vad jag begärde av henne. En annan sak var hennes överdrivna, skitdryga glädje när det ringde på dörren eller vi mötte folk utomhus som vi kände – eller som råkade titta henne i ögonen.
I do not know om jag någonsin kommer att få folk att förstå skillnaden mellan en vanlig hund och en FM-hund. Det är kanske svårt att förstå om man inte själv har haft en FM-hund. Den enda likheten de har är att de är hundar, oavsett hur de är avlade. Men där tar likheterna slut. Psyket och mentaliteten hos en FM-hund är något helt annat än hos en vanlig hund.
Jag är fullt medveten om att jag pratar om Ella som om hon vore någon slags überhund. Och det var hon i och för sig. Men det innebär inte att hon var lätt att leva med. Tvärtom. Hon var oerhört påfrestande att leva med, och jag tror inte att jag någonsin kommer att rekommendera en privatperson att vare sig bli fodervärd eller ta en vuxen FM-hund. Det är för mycket som kan gå fel, om man har otur eller okunnig. Det tar alldeles för mycket blod, svett och tårar att lära sig den hårda vägen.